Naturligtvis handlar det om en flicka. Gör det inte alltid det?
Det är närmare midnatt 7 juni 2014, jag ramlar ut på gatan i mörkret. Håkan Hellström har slagit publikrekordet på Ullevi, en musikhistorisk milstolpe som tog honom förbi självaste Springsteen. Kärleken till göteborgaren slocknar aldrig, den bara växer och växer, och i kväll har han kanske gjort sitt bästa framträdande någonsin. Vi har stått längst fram och ska nu gemensamt gå ner genom stan, mot det i ”Kom igen Lena” omsjungna Jazzhuset för att fortsätta natten i Håkans fotspår. Så kunde historien ha slutat.
I stället är det 15 december, förvisso mörkt men klockan är inte ens halv sex på kvällen. En måndag som inte direkt lockar till dans, dans, dans. Det tog sex månader, men nu har jag äntligen sett konserten. Den som folk i lika många månader har pratat om och som genom allsköns medel fortsätter att vara aktuell. I augusti var det en fotobok, nu en biofilm och samtidigt hela konserten på skiva. Ska det kramas pengar ur fansens kärlek, och det ska det uppenbarligen, så är förstås filmmediet det mest lämpade för att skildra den här kvällen.
År 2000 stod Håkan Hellström iklädd matroskostym på scenen på festivalen Accelerator, framför scenen står i runda slängar två personer. Strax därpå går introt till ”Tro och tvivel” i gång och vi får se Tomas von Brömssen, som också medverkade i konserten, som bara ler och nickar mot kameran.
På något sätt är det logiskt att de här bilderna får inleda filmen. De är om inte annat det slutgiltiga beviset på hur långt Håkan Hellström tagit sig. Det finns inte några murar kvar. Det går inte ens att säga något ont om honom längre.
Den tredje låten som spelas i sin helhet i filmen är ”Vid protesfabrikens stängsel” och redan där kommer tårarna som är så svåra att förklara för någon som inte känner samma sak. Det här handlar förstås om musiken. Men även om den mäktiga allsången från närmare 70 000 åskådare får alla minnen från de samlade Håkan-konserterna jag sett att komma tillbaka, är det bortom huvudnumret filmens behållning finns. Vi får se hur hela Sverige reser till Ullevi och vara med när fansen tältar på biografen Bergakungens tak veckan innan den stora kvällen. Vi får förstås följa Håkans uppladdning och kan nästan ta på stämningen under genrepet på Lorensbergsteatern. De bilderna är värda så mycket mer än ännu en ”Ramlar”, hur obligatorisk den än må vara.
Med orden ”en sång om att växa upp, en sång om att bli kär” presenterat Håkan Hellström den låt han alltid kommer att förknippas starkast med. Orden är de samma varje gång och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” är starten på ett mäktigt fyrverkeri till konsertavslutning. Mot slutet kommer också tårarna på nytt. Men inte längre för att musiken är emotionell. De rinner för att jag inte stod där framme med de andra, för att jag gick miste om den här magiska historien och aldrig kommer att kunna berätta den för mina framtida barn.
Varför? Det handlar naturligtvis om en flicka, precis som i många av texterna. Att lyssna på texterna gjorde märkligt nog att jag inte var på plats i Göteborg den där sommardagen. Men jag hoppas och tror att Håkan hade gett mig tummen upp. Och väljer att tolka raderna ”Jag tror när vi går genom livet, att allt det bästa inte hänt än” i den avslutande ”Du är snart där” som att det blir en uppföljare på Ullevi.