Det händer att jag får frågan om vad som gäller när vi skriver om brottslighet. Varför publicerar vi ibland namn, och ibland inte? Hur kommer det sig att vi kan namnge en person som bara är misstänkt, men inte namnge andra som faktiskt är dömda för grova brott?
Kärnfrågan handlar om att publicistiken fungerar annorlunda än juridiken. Inför lagen är vi alla lika, oavsett vilken position vi har i samhället. När det gäller journalistiken är det inte så – vi behandlar människor väldigt olika. Ju mer makt och inflytande en person har i samhället, desto större är allmänintresset. Säg att vi har två personer som snattar i en butik för två tusen kronor var. Den ena är frisör, den andra polis. Vilket ärende är intressant för media? Det som involverar en polis, eftersom det är en person som är satt att se till att lagar efterlevs. Polisväsendet är beroende av allmänhetens förtroende. Att då själv bryta mot lagen är något som vi skulle bedöma som allmänintressant.
Däremot skulle vi förmodligen inte namnge polisen. Om det inte handlar om en hög chef inom polisväsendet. Då skulle även ett ganska ringa brott som snatteri vara så pass allmänintressant att vi skulle berätta vilken polischef det handlar om.
Detsamma gäller när vi bevakar rättsprocesser. I de allra flesta fall är själva identiteten på den misstänkta personen oväsentlig. Men ibland ser det annorlunda ut och det kan vara befogat med en namnpublicering. Ett exempel är bevakningen av kommunstyrelsens ordförande i Motala, som häktades och dömdes för våldtäkt och kvinnofridskränkning till 2,5 års fängelse. Domen överklagades och Göta Hovrätt kommer att ta upp fallet i april.
Här valde vi att namnge politikern redan när han häktades, alltså innan processen ens var igång. Det beror helt enkelt på att det är av synnerligt allmänintresse när kommunens högsta politiker, som sitter på väljarnas mandat och förtroende, häktas för ett grovt våldsbrott. Medborgarna har rätt att känna till detta.
Vi gjorde en liknande bedömning när det gäller en amatörskådespelare från Norrköping som häktades i sin frånvaro, misstänkt för grovt bedrägeri. Samtidigt nominerades han till Sveriges finaste filmpris, en Guldbagge för bästa manliga skådespelare. Att berätta om nomineringen utan att nämna att han satt häktad hade inte varit försvarbart – att dessa två händelser sammanföll gjorde att vi bedömde allmänintresset som så pass högt att en namnpublicering var motiverad.
Ett annat knepigt fall handlar om den treåriga flickan som hittades död i en lägenhet i Norrköping. Föräldrarna häktades, misstänkta för grovt vållande till annans död. Fadern avled i häktet, modern satt häktad men har nu släppts. Hela historien är djupt tragisk, men här resonerar vi som så att barn är i extrem beroendeställning. Vi kan inte acceptera ett samhälle där barn svävar i livsfara i sina egna hem. Därför har vi varit något mer detaljerade i vår bevakning. Nu höjs röster för att införa en Lex Lilla Hjärtat (som flickan kallades av sin fosterfamilj, som hon togs ifrån). Detta för att inga andra barn i Sverige ska leva i den typen av utsatthet.
Allmänintresse är inget statiskt, det är något som bedöms från fall till fall. Men det är nyckeln till att förstå våra resonemang kring namnpubliceringar och varför det är viktigt med både pressetisk hänsyn och en bred yttrandefrihet.
Anna Lindberg är f d publisher i Öst Media
