Det kom sig för tiotalet år sedan, när riket styrdes av rosahåriga batiktanter och skattepengarna flödade över seminarier om gruppdynamik och ABF-kurser i zumbadans, att Karlskoga kommun höll en utbildning i jämställdhet för sina tjänstemän.
En gatuchef bland de församlade lät höra ett skrockande innan han utbrast: "Här finns inget för mig att diskutera, ty snöröjning ser icke kön." Eller något åt det hållet.
Men kommunens planchef var en motvalls karl och tog gatuchefens tal som en utmaning. De tog sig för att diskutera hur en genusmedveten snöröjning skulle kunna se ut och hips vips fann de svaret på generationer av barnvagnssläpande föräldrars pina: Jämställd snöröjning.
Tanken var enkel. När snön faller i ett samhälle kan bilarna som regel ta sig fram även om några centimeter ligger kvar, medan det är betydligt svårare att gå eller cykla i samma snödjup. När bilvägar plogades först fick fotgängare pulsa och riskera att göra sig illa.
Karlskoga ändrade snöröjnings-taktik och började prioritera förskolor, bussar och gång- och cykelvägar framför bilvägarna och de såg att det var gott.
Tanken snappades upp och fick spridning i landet. Karlskogas planchef var förnuftig och noga med att påpeka att: "Det här är ingen kvinnofråga, utan en jämställdhetsfråga", väl medveten om att inga frågor får ilsknare svar än kvinnofrågorna.
Men vi i media ställde inte upp på gatuchefens försiktighet. Vi lever av klick och inga klick klingar bättre i kassan än klick i vredesmod. "Feministisk snöröjning" skrev vi i rubrikerna och kommentarsfälten kokade. Här skulle sannerligen inga rödstrumpor komma och borsta snö från gatorna med sina små mascaraborstar. Snöröjning är ett karlgöra som utförs med muskler och testosteron.
Åter vände plogarna ut i gatan och ordningen var återställd.
Själv är även jag man och kör därmed bil. Men eftersom jag också är oduglig som människa kan jag inget om att laga bil. I måndags var den bokad på verkstad.
"Inga problem", tänkte jag. "Säkert kan jag gå till jobbet ett par dagar utan att utveckla livmoder."
Att köra till verkstaden var inga bekymmer, trots nattens rikliga snöfall. Halva bilvägen var plogad och den del som inte var det var inga problem att forcera i sävliga stadstrafik-hastigheter. Men när jag skulle gå därifrån var festen över. En isvind blåste över trottoaren och viskade "snödriva, bli till".
Redan efter ett par hundra meter var varje steg en plåga. Enda lösningen var att gå ut på den plogade bilvägen och hoppas på att hinna hoppa undan om en bil skulle dyka upp.
Jag var inte ens halvvägs innan jag föreställde mig hur jag skulle hittas i en ligusterhäck framåt förmiddagen, som Jack Nicholson i "The Shining". Blicken för evigt frusen i en dröm om sätesvärme, vinterdäck och P1 morgon dränkt av vindrutetorkare och värmefläkt.
Detta enda fick mig att kämpa vidare: Karlskoga kommuns planchef och hans vision.
Han var rätt ute från början. Hur feministisk den enda rimliga snöröjningen är, i både ursprung och syfte, kan vi inte kalla den för det. Då kommer vi aldrig att nå fram.
Men om vi håller upp ett fruset finger i luften finns svaret där. Den här tiden tillhör den motorburna ungdomen.
Är det något som den motorburna ungdomen verkligen älskar så är det oplogade vägar. Vi ska fortsättningsvis röja gång- och cykelbanor först, så att kepsynglen hinner dra en repa innan plogen har förstört allt. Låt oss kalla det epadunk-röjning och se det frodas. I evighet.
Amen.