Enuma Elish. Det babyloniska skapelseeposet
Översättning, inledning, kommentar: Ola Wikander
Wahlström & Widstrand
Tvåflodslandet, Mesopotamien, i mycket dagens Irak, har i tusentals år varit hemvist för folk vars kultur haft den största betydelse för våra föreställningar, vår idévärld. Sumerer, babylonier och andra har i hög grad bidragit till formandet av vår västerländska kultur. Inflytandet omfattar också litteraturen; det mest kända exemplet är Gilgamesjeposet, som härom året kom i svensk nyöversättning.
Nyligen har ett annat av denna världs litterära minnesmärken kommit i svensk tolkning. Det är det babyloniska skapelseeposet "Enuma Elish".
Ola Wikander är mannen bakom denna utgåva. Han är, vid 24 års ålder, en auktoritet på området. Härom året berättade en tidning om honom -- då alltjämt tonåring -- och om hans stora förtrogenhet med Främre Orientens utdöda språk.
Eposet, som är skrivet på akkadiska, tillkom troligen mellan 1500 och 1000 f Kr. Det berättar om hur konflikter mellan gudarna leder till att dessa upphöjer guden Marduk och anförtror åt honom ta makten. Marduk får slut på stridigheterna och skapar världen och människorna; kaos efterträds av ordning.
Den mesopotamiska gudavärlden var polyteistisk, men steg för steg kom Marduk att överta allt flera av de andra gudarnas funktioner. Wikander menar att eposet ger den ideologiska motiveringen för denna förändring. Det är rimligt att också se eposet som ett politiskt ställningstagande, som uttryck för babylonisk nationalism. För att visa sin tacksamhet mot Marduk, heter det, bygger gudarna staden Babylon, på en gång sålunda uttryck för nationellt medvetande och en gudomlig skapelse.
Den anförda är exempel på vad läsaren i eposets text, i inledning och kommentarer, får en bild av. Ännu mycket mer finns att hämta, till exempel om synen på relationen gudar-människor, om förhållandet mellan Enuma Elish tankevärld och det gamla testamentet eller den grekiska antikens tänkande.
Ett ord till sist om tolkningen. Det är ju fråga om en text som är minst 3000 år gammal, avfattad på ett språk synnerligen olikt vårt eget och i en miljö som i mycket är främmande för oss. Man kan ana de stora svårigheterna att skapa en svensk språkgestalt.
Mitt intryck är att Wikander lyckats åstadkomma en framställning vars stilnivå -- med undantag för enskildheter i ordvalet -- speglar ett förhållningssätt präglat av vördnad för gudarna, kanske rent av bävan inför Marduk och till lika delar förundran och vördnad inför skapelsen.