Jag vet inte hur ert 90-tal var, men för mig var det ett soligt årtionde. Efter några kvaddade år på gymnasiet upptäckte jag att det var roligt att lära sig saker igen, och tiden på universitetet och på folkhögskola gav mig både många vänner och en idé om vad jag ville göra i livet.
Det fanns mycket att upptäcka. Från Englandvälldeny elektronisk dansmusik in som ständigt utvecklades – och fick Ravekommissionen att rycka ut. Oasis, Blur och brittisk gitarrpop i största allmänhet strömmade också in och öppnade i sin tur dörrarna till mycket av musiken från 60-talet.
Kort sagt, jag lämnade 90-talet med känslan av att ett spännande, roligt och kreativt årtionde lagts till handlingarna.
Men så går tiden och forskare, historiker och inte minst vi här i media drar allt eftersom upp linjerna för hur olika årtionden egentligen var. Vi analyserar, plockar isär och lägger alla händelser och skeenden i små prydliga högar. Ser orsak och verkan kring det som, när det inträffade, inte var lätt att få grepp om. Bilden cementeras.
Och plötsligt blir en helt annan bild av 90-talet tydlig. Det var i huvudsak kallt och ogästvänligt. Till och med humorn var kylig och ironisk. (Själv skrattade jag en hel del.)
Jo, jag vet att det är den stora historieskrivningen som krockar med den lilla, privata historien. Men jag vet också att det man hör många gånger till slut blir en sanning. Och för varje gång någon dömer ut 90-talet så bleknar också min egen bild av årtiondet lite mer.
För vi gillar ju att handskas med tiden i behändiga enheter om tio år. Klart avgränsade och med sina enkla, tydliga kännetecken. Men 20-talet var ju inte bara sprittande glädje och korta kjolar, lika lite som 30-talet bara var börskrasch och depression. Allt sker i ett ständigt flöde. Reaktioner följs hela tiden av motreaktioner.
Ungefär som nu. Parallellt med den stora digitala utvecklingen löper också ett spår där traditionellt hantverk är hett igen. När omvärlden är stökig och vi allt mer invaderas av smartphones och datorer så har vi börjat se ett värde i det som tillverkats långsamt och med händerna. Nya böcker ges ut i ämnet och lokalt, på Hemslöjden i Linköping, är kurserna i både trä- och textilslöjd välfyllda.
Om den trenden får något genomslag när årtiondet ska summeras återstår att se. Det finns många sätt att se på historien.
* Det har varit en konstintensiv period i Linköping. Nya utställningar med både Lena Cronqvist och Helene Billgren/Stefan Uhlinder har öppnat på länsmuseet respektive Passagen. Ekonomitidingen "Privata affärer" gjorde nyligen en genomgång av förra årets dyraste konstförsäljningar och i topp hamnade Cronqvists "Trolovningen" som gick loss på 9,2 miljoner när den klubbades på Bukowskis förra våren. (Den visas dock inte i Linköping.) Så oavsett om man helst inte nämner pengar i samma andetag som konst, eller om man främst tänker på den som en guldreserv så finns det mycket att titta på just nu.