Harry Bernstein är en minneskonstnär av stora mått. Med imponerande skärpa återskapar han sin barndoms gata i Lancashire, en bit utanför Manchester i England.
Harry - eller "Arry" som han heter i boken, i enlighet med traktens uttal - berättar om åren kring första världskriget.
Perspektivet är den lille pojkens, av tidens stora skeenden märks inte så mycket. Men de skadade och lemlästade forslas hem så småningom.
Gatan där de bor är Arrys värld. Tillvaron präglas av fattigdom och ganska svåra förhållanden. Men den får särskilt sin prägel av uppdelningen mellan judar på ena sidan gatan och kristna på den andra. Kring detta faktum utspelar sig tragiska historier, när ungdomar från de olika sidorna hittar varandra och deras framtid brutalt stoppas av familjerna.
Det är en skildring som är rik på detaljer, den svunna världen levandegörs på ett övertygande sätt. Författarrösten är lugn, metodisk och säker. Berättelsen läggs fram steg för steg, från början till slut. Reflektioner och avsteg från det linjära berättandet är inget Bernstein ägnar sig åt. I den meningen är det en enkel roman, traditionell.
För egen del är jag ofta lite mer entusiastisk över det som överraskar och utmanar i högre grad, både språkligt och på andra sätt. Men detta är nu författarens val, och jag tycker att han har genomfört sitt arbete med den äran.