Han inser att han hittills i sitt liv varit för satans duktig. Mennu har han fått nog av all duktighet, trivsamhet ochkonsumtionshysteri. Nu ska han aldrig mer prestera.
Han lämnar sitt jobb, sin villa, sin familj och sitt gamla liv bakomsig. Slår upp ett tält i skogen, dödar en älg, blir vän med älgens kalvsom han ger namnet Bongo (efter sin nyss avlidne far) och gör upp medIca-handlaren att byta älgkött mot lättmjölk. Mjölk vill han inte varautan, han är ju ändå norrman.
Är det något annat han behöver är han beredd att stjäla. Vid ett parav sina sällsynta besök i staden bekantar han sig med inbrotts-tjuvenJärnroger och tysken Düsseldorf, som ägnar hela sin tid till att byggaen modell över den stad där hans far stupade under andra världskriget.
Under tiden går Dopplers familj i villan och undrar vad i helafriden som pågår. Hustrun väntar till råga på allt parets tredje barn.Ibland besöker hon Doppler och säger att nu är det fanimig slutlekt --nu får han lov att komma hem.
Läsningen blir allt mer absurd allt eftersom. Texten är otroligtunderhållande. Men frågorna Loe ställer är på allvar. Romanen handlarom fäder som sviker och manlig identitetskris. Beträffande duktighetenhar Loe alltför rätt: visst är många av oss ofta alldeles för duktigaför vårt eget bästa.
Riktigt ensam i skogen får nu inte Doppler vara. Järnroger ochDüsseldorf kommer titt som tätt och moderat-typen Bosse, som hoppat avoch nu vill rädda världen är också obehagligt nära. Till dennagemenskap sällar sig också Dopplers fyraårige son Gregus. Dopplerbeslutar sig för att fly ännu längre in i skogen.
Men först vill han resa en totempåle över sin döde far, som hanaldrig riktigt lärde känna. Så lite duktig kan han inte låta blir attvara. Vi är allesammans summan av våra tankar och handlingar, tycks Loesäga, och ingen kan helt bryta sig loss från sitt förflutna.
Hur det går för Doppler tänker jag inte avslöja. Men till nästa höstlovar Erlend Loe att komma med del två. Den längtar jag efter redan nu.