Först är de jäkligt olyckliga. Allting är ju bara så fel.
Första systern bor i villa i Braby, har fyra barn, sju kaniner (som bajsar inne), ett flertal hungriga katter, en hund (Vincent, Sankt Bernhard), enorma högar av tvätt - och en man som jobbar för jämnan. Snart orkar hon inte längre! Begriper vem som helst. Utom karln.
Andra systern är rik som ett troll (IT), bor i paradvåning med älskansvärd man, men kan inte få barn. Är blyg och känslohämmad. Grumligt avundsjuk på ovanstående.
Tredje och äldsta systern är 42 år och singel (bortsett från rottweilern Otto) och väljer älskare efter humör. Jobbar i Stockholms tyngsta hårdrocksbar", men nja, är det verkligen Bästa Livet?
Nej, så klart inte. Inte för någon av dem. Och värre blir det när Pappa Roffe plötsligt dör och Mamma Irene står ensam på gården Solvändan och alla korna .
Å andra sidan: ingen kris utan nya möjligheter. Kaos och utbrott och äktenskapliga snedsprång och mycken gråt och tandagnisslan - se på fasen, här gick ju rätta avtagsvägen till Att hitta sig själv (och andra).
Men, inte utan kramar. Tröstande, välbehövliga och outhärdligt många.
Först Mossvikenfruar" (2005) och nu Brunstkalendern". Drastisk, skruvad och vältajmad svensk chic-lit. I armkrok med Grabben i graven bredvid", Bonde söker fru" och x antal andra såpor och feel good-filmer. Rapp i språket (huj, vad det går & svärs) och rolig - Emma Hamberg har definitivt fått in svingen.
Men ack, så förutsägbar. Och oj, så känslosam. Och ve mig, vilket kramterapeutiskt flöde!
MARGARETA WIMAN