Nej, knappast. Första världskriget framföder nazismen och därmed andra världskriget - idag närmast en historisk truism.
Så varför"Aldrig mera krig"? Liksom i sina tidigare böcker på svenska, "Kung Leopolds vålnad" och "Spräng bojorna", är Adam Hochschild på jakt efter, inte motståndets estetik, utan individer. Vilka försökte stoppa ett europeiskt storkrig, hur och varför misslyckades de?
Hochschilds är lika mycket romanförfattare och historiker när han gestaltar kriget genom att skildra ett dussintal personer under lupp. Från krigsarkitekten Alfred Milner, fältmarskalken John French (som trots skyttegravskriget aldrig slutat tro på kavalleriets suveränitet) och vämjeligtkrigskåteförfattarsnillet Rudyard Kipling, till suffragetter och kvinnorättsaktivister som Emmeline Pankhurst och hennes döttrar, Labourledaren Keir Hardie och den fascinerande radikalen Charlotte Despard (som otroligt nog var syster till fältmarskalk John French).
Till boken främsta förtjänster hör hur Hochschild förklarar hur ett helt Europa kunde dras med i nationalismens malström och krigets eufori. Låt vara att ingen anade hur hjältebefriat detta nya krig skull bli som snart fastande i skyttegravarnas lervälling och taggtråd.
Tidvis förlorar Hochschild sina huvudpersoner i hav av krigsdetaljer. Likväl är det en lika medryckande som tankeväckande skildring av en masskrigshysteri som få av de mest övertygade fritänkare kunde stå emot. Elias Canetti förklarar fenomenet mer utförligt i "Massa och makt".
Liksom i tidigare böcker finner Adam Hochschild sina angelägna undantag. Modiga och beundransvärda, hjältelika pacifister som dock inte saknadeblott alltför mänskliga drag. En Sylvia Pankhurst, Keir Hardie, Bertrand Russell.
De misslyckades fatalt, men det gör de inte mindre intressanta. Snarast tvärtom.