Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichies novellsamling röner kanske inte samma uppmärksamhet som romanen om Biafrakriget, "En halv gul sol", översatt till över trettio språk och belönad med brittiska Orangepriset. Det handlar mer om genren i sig. Noveller har aldrig vunnit riktigt genomslag bland svenska läsare jämfört med anglosaxiska.
Medelklassens problemI novellerna rör sig Ngozi Adichie i likartade miljöer och med samma motiv som i nämnd succéroman och i "Lila hibiskus" som kom på svenska förra året.
I skuggan av den politiska oron i Nigeria berättar hon om medelklassens liv och dilemman. Välutbildade och med en framtidstro som grusats av nyckfulla maktskiften och korruption, lever några av hennes karaktärer i exil i USA.
Här skildras främlingskapet och anpassningssvårigheterna. Dilemmat är ett annat, men har vissa likheter med hemlandets. Läsaren känner igen motiven med de koloniala fördomarna och kvinnornas självklara underordning. Ngozi Adichies lågmälda röst stegras i ett envist och otäckt alarm i huvudet på läsaren när hon osentimentalt konstaterar hur en ung flicka har den oerhörda förmånen att få flytta med moster och morbror till möjligheternas land (USA) men kallt måste räkna med att morbror avkräver lön för mödan?
Nästan alla protagonister, vare sig novellen utspelar sig i Lagos eller i Virginia, faller offer för fördomarna om det primitiva och färgrika Afrika.
Fördomar här som därHäri ligger Ngozi Adichies storhet, hennes uppriktiga allvar i kritiken av uråldriga och förtryckande seder och ironin över samma fenomen. Synen på afrikanen som en kollektiv varelse gäller även mellan de afrikanska nationaliteterna. Senegalesiskan, zimbabwiskan, kenyanen, sydafrikanskan och tanzaniern är på skrivarkurs i Sydafrika. De har lika lite eller mycket gemensamt som jag själv har med en korean och serverar följaktligen varandra samma dråpliga kommentarer formulerade i all välmening men fullständigt präglade av okunskap och förutfattade meningar om den andres liv och hemland.
Var och en räknar sitt ursprung som unikt på sitt sätt medan de andra är en produkt av resten av Afrika. Var hålls kursen då? Ja, inte hade det varit tillfredsställande med en konferensanläggning av internationellt snitt. Är man nu mitt i mörkaste Afrika, hyser man naturligtvis in sitt sällskap i en lodge som heter Skuttande apan eller Babianens stuga.
Möjligen kan man kritisera Ngozi Adichie för att vara något konventionell. Hon går på många sätt i Chinua Achebes spår vars roman "Things Fall Apart" (1958) jag verkligen rekommenderar, men där greppet ter sig något daterat i dagens explosion av afrikanska postkoloniala författarskap.
Om hemlängtanLäs Ngozi Adichie för hennes känslighet för vardagliga orättvisor, för familjeliv och kärleksrelationer. Titeln för samlingen är från en av novellerna som uttrycker exilmänniskans utsatthet och hemlängtan: Det där som slingrade sig runt din hals, som nästan kvävde dig innan du somnade.
CATRINE VILLAUME FÄGERSTRAND