"Good enough parenting". Ett tröstens begrepp, formulerat av barnläkaren och psykoanalytikern DW Winnicott. Ett begrepp som tycks saknas i adoptivmamma Annas självbild. Ett begrepp vars innebörd nog är nödvändigt för att landa i och glädjas åt, den livslånga relation föräldraskapet innebär. Att våga tro på att man är tillräckligt bra.
Men för Anna är det nästan aldrig tillräckligt bra. Ihärdigt jagar henne ett skuldtyngt missnöje över att det inte känns riktigt som hon vill, då hon och maken Sal bildat barnfamilj, genom adoptionen av två små bröder från Colombia. Otåligt åtrår hon sina barns tillit, en tillit som måste förvärvas och växa i sin egen takt, då den inte blivit från början given.
De båda pojkarna har inte fått något givet från början, och det är svårt för dem att ta emot den kärlek Anna försöker ge dem. Och det är svårt för henne att inte bli känslomässigt mött, utan i stället många gånger avvisad.
Som mamma själv, och särskilt som adoptivmamma, är det svårt att inte gå i replik med författaren till denna självbiografiska roman.
Läsningen väcker känslor. Egentligen lite märkligt, då romanen trots de mycket svåra stunder som skildras, är skriven med en lätt iakttagande distans. Ibland tycks mig känslan förlorad i detaljerade vardagsskildringar och i den utdragna kronologin - romanen spänner över Abéls och Josés hela svenska uppväxt. Den språkliga distansen ger dock läsaren upplevelsen av att dela Annas känsla av att inte nå fram till barnen.