"Hjärtblad" är den mångsidiga författaren och dramatikern Aino Trosells tjugonde bok. Hon har redan flera gånger belönats - senast 2008 med Nils Parling-priset - och hon borde prisas igen.
Höstens historiska roman är en lysande bok av en genuin berättare med stort socialt och kulturellt hjärta.
"Den som är mätt och ändå inte lycklig får skylla sig själv." Så tänker Hulda, den brådmogna huvudpersonen i "Hjärtblad". Hungern är alltings mått för den som upplevt de sista stora nödåren i Sverige, 1867-69. Hulda är född 1860, hon minns, minns också att fattighjälpen när nöden var som värst betalades med hundskatten. I byn Västra Fors i Malungstrakten där hon växer upp är livet strävsamt och knappt även under normala år.
Tidigt får Hulda börja arbeta som "gättare", vallflicka, senare också fäbodjänta. Från boksidorna doftar starrhöet, koskällorna klonkar, människor och djur lever under samma himmel och samma tak, delar samma villkor.
Trosell skildrar gammel-Sverige så att man känner att man är där, uppslukande, med en mängd detaljer, inte minst etnografiska med noggrant beskrivna vardagsgöromål och ting. Och samtidigt växer ur det gamla, ur nöden, svälten och mörkret den nya tiden fram, järnvägen och telegrafen, småningom också arbetarrörelsen.
I denna brytningstid lever Hulda. Hon går på skogen med kreaturen som hon alla känner vid namn. Till sällskap har hon den gamla Marit, vars färgstarka historier om hemskheter och spökerier hon samlar i sig och senare återberättar för småsyskonen för att få dem att orka leva vidare sedan modern dött. Hon firar jul, går i julottan, går på dans och konfirmeras. Hon blir förälskad. Hon är svag och stark på samma gång, oskuldsfull och lidelsefull.
Men när fadern tar sig en ny kvinna fattar Hulda ett plötsligt beslut. Hon ska ge sig av, som så många andra vandra söderut, mot Romboland, Mälarlandskapen, för att ta arbete under vintern.
Med skildringen av vandringskullorna, hårt arbetande och omtyckta såväl i hem som på industrier och byggen, gestaltar Aino Trosell ett stycke svensk kvinnohistoria. Hennes bok är en berättelse om berättelser och deras kraft att förändra liv, den är en existensiell, episk historia om människans villkor och det nära förflutna som vi alla kommer ifrån. I ordets bästa och sannaste, nästan magiska bemärkelse levandegör Trosell en värld.
Medan jag läser den här boken hör jag trampet och råmandena när kohopen drar till fäboden i en iskall vårgryning. Jag känner igen den första kärlekens bävan, jag vandrar med kullorna längs Dalälvens höstgula stränder på väg till Romboland. Genast när jag lagt igen boken börjar jag sakna Hulda.