Åke Edwardsson: Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem

Stormen Gudrun har dragit fram över Sverige. Smålandsskogarna har drabbats hårt. Än hårdare drabbas Ann och Johan när sonen Andreas hamnar i koma efter en olycka vid ett omkullvält träd strax efter att stormen bedarrat. Sex månader senare ligger Andreas fortfarande blek och slak i sin sjukhussäng och ingen vet om eller när han kommer att vakna upp.

Sakta men säkert börjar föräldrarnas försvar att rämna. Hur ska de orka? Vill de överhuvudtaget orka? Och vad ska de egentligen med varandra till, när allt som betyder något är att sonen vaknar upp igen?

Åke Edwardsson är i "Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem" tillbaka i de stämningar och miljöer som han rörde sig i i till exempel "Jukebox" och "Genomresa", snarare än de kommissarie Winter-deckare han tidigare mest gjort sig känd för.

Skickligt målar han upp en bild av stillastående, ensamhet och enorm frustration. Frustration som nästan alltid är undertryckt men då och då bubblar upp och tar sig allt från tragikomiska till obehagliga uttryck. Ann och Johan vill inget hellre än att hjälpa varandra, men ju mer de försöker desto svårare blir det.

Tidigt, nästan för tidigt, i läsningen känner jag en viss nervositet inför slutet. Å ena sidan är jag livrädd att allt det onda och vackra ska raseras med någon typ av lyckligt slut. Å andra sidan säger mig en klump i magtrakten att slutet lika gärna kan innebära att avgrunden öppnar sig, och det skyggar jag för. Men Edwardsson är skickligare än så, och det är verkligen inte illa.