D
et svenska flyktingmot- tagandet före andra världskrigets vändning var restriktiv. Det medförde att de svenska myndigheterna ställdes inför ett dilemma. Hit kom judar, kommunister och desertörer, som uppenbarligen riskerade att avrättas om de avvisades. Samtidigt ville man av rasistiska och politiska skäl inte ta emot just dessa flyktingar.
Lösningen blev att varken ge dem en fristad eller att avvisa dem, utan att sätta dem i interneringsläger.
Desertörerna var lättast att handskas med. De sändes till rannsakningshäktet i Kalmar och därifrån också vidare till en koloni i Ödevata. Enligt Sandlerkommissionen behandlades de relativt väl i en förhållandevis öppen miljö.
Så var det judarna och kommunisterna. För dem inrättades ett par koncentrationslägerliknande interneringsläger i Långmora och Smedsbo i Kopparbergs län. Till en början fick också kriminella komma till dessa läger, men när de drygt 200 platserna var upptagna flyttade man dem 1943 till en särskild förläggning.
I Långmora och Smedsbo internerades inte bara flyktingar utan också utlänningar boende i Sverige, som den svenska staten ville, men inte kunde, utvisa.
Efterhand utvecklades ett differentierat anstaltsnät. I slutet av kriget flydde norrmän och danskar som samarbetat med den nazistiska ockupationsmakten. De sattes i en särskild förläggning. I Säter placerades från och med samma tid flyktingar med psykiska besvär.
Flertalet internerade var kommunister. Men även syndikalister och socialdemokrater sändes till lägren. Ofta räckte det med att man hade kontakter med kommunister eller på vaga grunder misstänktes för att vara kommunist. Här är några exempel:
1. Den tyske sjömannen A var socialdemokrat. Han misstänktes för att ha samlat in uppgifter till den Internationella transportarbetarfederationen. Enligt den svenska försvarsstaben bedrev Transportarbetarfederationen spionage för brittisk räkning.
Eftersom han riskerade dödsstraff för spionage kunde han inte utvisas utan sändes i maj 1940 till Långmora. Där fick han stanna fram till februari 1943. Därefter flyttades han till Gudmundrå, men fick inte röra sig utanför kommunen och skulle en gång i veckan anmäla sig till den lokala polismyndigheten.
2. Till Långmora kom också en annan tysk sjöman. 1936-37 deltog han i spanska inbördeskriget. Där fick han ena benet sönderskjutet, vilket gjorde honom till invalid. Spanienveteranen var partilös, men kunde på grund av att han deltagit i spanska inbördeskriget inte återvända till Tyskland. I stället flydde han till Sverige 1937.
Göteborgs polis menade att han möjligen var medlem i en "kommunistisk terrororganisation", som hade anknytning till Transportarbetarfederationen. I hans bostad hade dessutom kommunistiska flyktingar samlats till sammanträden. Polisen hade även läst brev som visade att han hade livliga förbindelser med "illegala organisationer i Antwerpen". Därför sändes han till Långmora i april 1940. I mars 1943 frigavs han.
3. En annan internerad var tysk syndikalistisk journalist, som 1933 kom till Sverige som politisk flykting. 1936-37 var han i Spanien som journalist. 1938 hade han väckt de svenska myndigheternas misshag.
Den 13 januari skulle två tyska flyktingar förpassas till Danmark. På centralstationen i Stockholm hade en av dem försökt begå självmord genom att skära av en pulsåder. Under tumulten hade journalisten ropat: "Dom är inte människor, dom är banditer. Och detta skall kallas demokrati." Det räckte för att han i mars 1940 skulle omhändertas och föras till Långmora. Där satt han ett halvår innan han släpptes.
4. Flera internerade misstänktes på vaga grunder vara spioner och internerades därför utan vidare undersökningar. Den 23 april 1940 kom ytterligare en tysk flykting till Sverige. Han sändes omedelbart till interneringslägret.
Det berodde på att den finska statspolisen hade uppgifter om honom. Man menade att han var politisk agent och kurir för Sovjetunionen. De finska uppgifterna förmedlades av byråinspektör Paulson, (som senare visade sig vara tysk spion, se artikeln i lördags). Sandlerkommissionen fann inget som talade för att de uppgifterna var sanna. Man kunde inte ens visa att han överhuvudtaget hade vistats i Finland.
5. Monotont fortsätter Sandlerkommissionen att redogöra för fall efter fall där flyktingar på grund av rykten och liknande sattes i interneringsläger. Skuggrädslan medförde att bannbullan kunde drabba personer som hade en stark förankring inom socialdemokratin.
En av dem var en tysk skeppsbyggare, som varit medlem i det socialdemokratiska partiet sedan 1920. Han internerades 1942 eftersom han pratade politik med sina arbetskamrater och för att han då brukade kritisera den svenska regeringen för att vara tyskvänlig. Dessutom umgicks han med en kommunistisk smed.
6. Utländska medborgare med kommunistiska sympatier behövde inte vara politiskt aktiva för att interneras. En tysk som kom till Sverige 1937 anhölls av säkerhetstjänsten i juli 1940 och internerades därefter.
Det berodde på att spaningen visade att han enbart umgicks med kommunister samt att han bodde alltför nära en flygplats. Detta gjorde honom till en potentiell säkerhetsrisk.
7. Svenska kommunister sändes till andra läger. Ett specialfall var en metallarbetare från Kiruna. 1933 flyttade han till Sovjetunionen och fyra år senare blev han sovjetisk medborgare.
Strax före kriget återinvandrade han till Sverige. Han försökte då bli av med sitt sovjetiska medborgarskap, men misslyckades med det. På vaga grunder dömdes han 1940 till ett och ett halvt års straffarbete för spioneri och därefter internerades han i Smedsbo. Det gick ju inte att utvisa honom till hans nya hemland -- Sovjetunionen.
8. I det rasistiska Sverige utsattes judar för en särskilt diskriminerande behandling. En judisk lantarbetare B internerades före kriget i ett tyskt koncentrationsläger. Det judiska lantarbetarförbundet lyckades i början av 1939 se till att han fick inresetillstånd till Sverige. I mars 1940 sökte han om förlängt uppehållstillstånd.
Då trädde spindeln i den svenska flyktingmottagningen, byråinspektör Robert Paulson, i aktion. Han begärde att landsfogden i Kristianstads län skulle undersöka om den judiske lantarbetaren B var pålitlig, för Paulson hade uppgifter om att han på ett okänt sätt fått pengar och köpt en motorcykel, som han åkte runt med.
Landsfiskalen i Färlöv fick ta sig an uppgiften och meddelade landsfogden att B arbetade på en skånsk gård och inte hade någon motorcykel. Han hade skött sig väl och det fanns inget att anmärka mot honom. Därför fick B främlingspass.
Två år senare var det dags att förlänga uppehållstillståndet. Även den här gången misstänktes han för att ha åkt omkring med motorcykel. Nu verkar Paulsons uppgifter ha fått större genomslagskraft.
Utöver det suspekta motorcykel-åkandet sades han ha kontakter med kommunister både inom och utom landet. Nu ansåg landsfiskalen i Åhus att B inte var fullt pålitlig. Det ryktades att han var kommunist och dessutom fick han många brev och tidskrifter. Därför internerades han i Långmora.
I B: s och många andras fall var ryktets makt stor. Det räckte under en tid då rädslan för kriget och för totalitära makter satte normalt kritiskt tänkande ur spel.