Alain de Botton: Arbetets lust och leda

52 efter att den 50 kilo tung tonfisken svalt makrillbetet i Indiska oceanen, hamnar liket, fint uppstyckat i skivor, i en mataffär i Bristol där författaren Alain de Botton väntar på napp. På en tonfiskspekulant. Som till slut dyker upp. Helt ogenerat frågar Botton om han kan få följa med henne hem för att vara med när tonfiskens resa runt halva jorden tar slut i hennes kök.

Denna osannolika, smått absurda detektivhistoria är en av tio berättelser i Alain de Bottons bok "Arbetets lust och leda", fint illustrerad av fotografen Richard Baker.

Tio distinkt olika arbetsliv skildras närgånget, ingående. Så följer Botton under flera veckor en karriärrådgivare på jobbet. Han vandrar längs kraftledningar i England tillsammans med en exalterad pylonkonstruktör. Han blir intresserad av kex och ger sig därför ut på vetgirig resa om kexets väg från deg till mun. För övrigt förklarar en kexdesigner att kextillverkning numera är en gren av psykologin, inte av matlagningen.

Någonstans där ligger bokens drivkraft. Bottons intresse är övergripande, snarare än specifikt: hur arbetslivets specialisering på 2000-talet gjort att flertalet jobb förvandlats till smått obegripliga abstraktioner. Vad gör egentligen en revisor? En kexpsykolog?

I Marx fotspår skildrar Botton arbetarens - och konsumentens - alienation i det kapitalistiska samhället. Det låter kanske föga upphetsande men det är både tankeväckande och rolig läsning. Jämfört med författarens tidigare böcker - som "Låt Proust förändra ditt liv", "Filosofins tröst", "Statusstress" - är "Arbetets lust och leda" mindre essä och mer reportage. Eller snarast ett slags antropologisk studie, nedtecknad av nyfiken, desillusionerad intellektuell med superskarp penna.

Boken är en dock en smula nyckfullt upplagd och den röda tråden försvinner bitvis. Men i långa stycken är berättelsen fascinerande, mycket tack vare Bottons finsnickrande formuleringsglädje och härlig befängda detaljrikedom; gaffeltrucken R30XM2 har en toppfart på fem kilometer i timmen.

Men Botton kan också vara en smula irriterande, självgod, språkligt poserande. Just det har alltid gjort mig ambivalent inför hans böcker. I synnerhet när han då och då rycks med av sin språkliga fingerfärdighet och avslöjar mindre tilltalande sidor hos sig själv: arrogans, överlägsenhet, rentav förakt. Som lindas in i ironiskt eleganta formuleringar.

Likväl är det svårt att inte fängslas av Bottons akrobatiska intellekt med tillhörande rakbladsvassa ironier. Med gott humör skärskådar han den kedja av transaktioner och hela det ekonomiska makrokosmos som är förutsättningen för allas vårt vardagliga mikrokosmos.

Botton får inte tonfisken att smaka bättre. Men intressantare. Rentav verkligare.