Helle Helle:
Hus och hem
Översättning: Ninni Holmqvist
Lindelöws
Varje författarutbildning med psykologi och språklig sparsamhet på schemat hade kunnat anställa henne som gästprofessor.
Det skrivs inte rakt ut men småstaden - med en enda leksaksbutik - som Anne från Köpenhamn återvänder till är förstås Rödby, färjornas och de döda föräldrarnas Rödby. Anders kommer att ansluta. Anders och Anne har varit tillsammans sedan gymnasiet, i kanske tretton år. "Hus och hem" heter romanen. Utkom i original 1999, står sig med benäget bistånd från översättare Ninni Holmqvist fortfarande.
Ingen litterär aspirant torde må illa av sättet på vilket Helle Helle framskriver Annes dova och sällan manifesta reaktioner på grannen, prästen Jens. "Jag går ut i badrummet och bättrar på min make-up. Jag kan inte hitta mitt läppstift, men jag kammar håret och sätter upp det igen."
Detta är de subtila åtbördernas roman. En prosakonst i klass med Marcel Prousts, mot en doftfond av fläskstek, svett och öl.
Aldrig ett ord för mycket, inte en antydan för grov. Till skillnad från lejonparten av de skrivande generationskamraterna vill Helle Helle i själva texten inte förändra världen eller putsa verkligheten.
Snarare överlämnar hon förändringen - och den är akut i det extremt könskonservativa och småborgerliga Danmark - åt läsaren. Så slipper Anne att vara en feministisk Pippi Långstrump. Så framskrivs ordningen med en somnambulisk precision som jag faktiskt inte sett hos en enda svensk generationskamrat.
Man skulle rentav kunna påstå att de flesta västerländska författare i jämförelse med Helle Helle framstår som duktiga debattdeltagare och ängsliga stipendieansökare.
Hennes exakthet gäller både avlyssningen och tystnaden. Om det diffusa begreppet undertext har någon bäring, så får det här näring. Aldrig kunde man väl föreställa sig att psykologisk och social realism kunde vara så konstfärdig som hos Helle Helle. Hon är ett fenomen, eller snarare unikum.