"Marcus Birro har sagt att han hatar alla människor som inte står upp för något. Den han pratar om, möjligen utan att veta om det, är han själv. Och för detta har jag kommit att skarpt ogilla hans person."
Så avslutar Alex Schulman sitt långa blogginlägg om Marcus Birro.
"Och för detta har jag kommit att skarpt ogilla hans person". Ni hör själva, Gud har talat.
Och den lilla människan Birros stora synd, det är att han ställer upp i "Allsång på Skansen" som han tidigare skrivit nedsättande om.
Det blev droppen för Birro, som länge känt sig hånad av bröderna Schulman och deras humorsajt tusenapor. Han blev så ledsen att han slutade blogga och skrev: "Jag vill fan inte bli en råvara som blandas ner vid idioternas köksbord, ett lösryckt skämt, ett sorts underutvecklat hånskratt?"
Allt det här gör mig så sorgsen.
Här är två begåvade, skrivkunniga unga män runt 35. Den här stan borde verkligen vara stor nog för dem båda.
De är båda sluggers, men från olika håll. Alex har sin adelsklackring och fina bildning. Marcus är en förortskille med punkattityd och underklasskomplex.
Marcus Birro kan kallas pretentiös och patetisk, kör för det, men jag tycker om hans bultande hjärta och hans ambition att vara på riktigt.
Alex Schulman är yta. Så här sa han i Fokus i december: "Attityder är min verksamhet. Det mesta är spel. Jag skriver att jag blir vansinnig om jag inte får gå förbi kön till en krog. Jag säger det därför att detta genererar mängder av inlägg på min blogg. Likadant är det när jag skriver »jävla göteborgare, jag klarar inte av dem«. Det finns ingen tanke bakom det annat än att provocera en hel stad."
Jag gillar en hel del av det han skriver på sina bloggar och jag tillhörde de recensenter som hyllade hans fina pappabok "Skynda att älska". Var den också ett spel, ett sätt att få sådana som jag lite tårögda?
Det vill jag ändå inte tro.
Alex kanske går i sin morfar Sven Stolpes klampande fotspår. Eller pappa Allan Schulmans, den legendariske tv-producenten som var nästan lika känd för sina raseriutbrott (kastade en gång en skrivmaskin efter en medarbetare, ja, verkligen kastade, med full kraft) som för Hylands hörna.
Det kanske ligger i släkten att slå omkring sig.
Det är möjligt.
Men det ligger också i tiden. Hån går hem.
Det är det sorgligaste av allt.
Till Marcus Birro vill jag säga: Fortsätt skriv, bry dig inte om dem. Jag är säker på att många människor finner tröst i det du blottar.