Vad är skillnaden mellan en roman och en novellsamling? Kanske det att en novellsamling förminskar bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför dem.
Det tycker åtminstone Joyce i, jo, novellen "Skönlitterärt" i Alice Munros, jo, novellsamling "För mycket lycka", från 2009, nu på svenska i Rose-Marie Nielsen känsliga översättning.
Till saken hör att kanadensiska Alice Munro sedan debuten 1968 brukar räknas till världens främsta novellister.
Så ironi, självironi? Sannolikt. Särskilt som Munros trettiosidiga novell om Joyces liv innehåller nog med stoff och dramatik för att fylla en roman. Men ironin andas ingen bitterhet. Romanformen passar helt enkelt inte Alice Munros fina penselföring.
Novellen "Skönlitterärt" är sitt eget övertygande bevis för att stor litteratur skrivs mellan raderna, alldeles oavsett antalet ord.
Det är nästan tio år sedan Alice Munro senast översattes till svenska. Desto mer glädjande att bokförlaget Atlas gör en nysatsning på författarskapet. Novellsamlingen "Kärlek, vänskap, hat" (på svenska 2001), finns nu i pocket. Urvalsvolymen "Nära hem", med äldre noveller, utkommer i höst.
De tio novellerna i "För mycket lycka" understryker Alice Munros ypperliga förmåga att på trettiotalet sidor vaska fram kärnorna i en människas liv. Stilen är rak och precis, subtil och mångfasetterad.
Gemensamt för många av novellerna är att gestalterna har utsatts för dramatiska, traumatiska upplevelser. En mor har fått sina tre barn mördade - av fadern; en son försvinner spårlöst; en äldre kvinna överfalls i sitt hem av en psykopatisk mördare.
Det skulle kännas spekulativt om det inte vore för Munros precisa, jordnära prosa som med små, effektiva medel hela tiden för tillbaka berättelsen till gestalternas förvirrade, ständigt skiftande känslostormar i en grå vardag. Det är oerhört bra, ofta briljant, bitvis mästerligt.
Som titelnovellen "För mycket lycka" bygger på den verkliga historien om matematikern och författaren Sofia Kovalevsky, som 1884 blev en av världens första kvinnliga professorer (vid Stockholms högskola).
Det är ett alldeles utsökt, djup fascinerande, mycket gripande porträtt av en stark kvinna som, delvis, lyckas frigöra sig från samhällets normer och konventioner. Givetvis får hon betala ett pris.
För övrigt är Sofia Kovalevsky, som avled 1891, begravd på Norra begravningsplatsen i Solna utanför Stockholm. Jag ska tända ett ljus på Alla helgons dag.