Hela veckan har jag känt mig nere, men inte riktigt begripit varför.
Här på bokmässan är stämningen så leende och glad. Det afrikanska temat genomsyrar den myllrande, kaotiska mässan mer än vad temat brukar göra. Inte minst för att det är så mycket större och rikare än till exempel Spanien, som var förra årets tema.
Hörde en siffra att 24 afrikanska författare getts ut på svenska i år, säkert mycket tack vare mässan. Och det i en tid när den översatta litteraturen krymper. Fantastiskt.
Hann byta några ord med juristen och författaren Petina Gappah från Zimbabwe, vilken strålande människa, social och knivskarp. Var tvungen att genast rusa och köpa hennes novellsamling "Sorgesång för Easterley".
Men den sorgsna känslan då?
Jo, den finns också på bokmässan, alla pratar om det: Sverigedemokraterna. Jag har alltid känt mig lite mallig över att i Sverige, där har missnöjespartier ingen riktig chans. Inte här, inte. Nu har nära sex procent av mina medmänniskor röstat in SD. Det gör mig i sorgsen.
Deras kulturpolitik med statlig styrning av vad som ska vara godkänt (inget upprörande eller provocerande) är mer som Nazityskland och Stalinsovjet.
Hur kan människor rösta på det? Många förklaringar har hörts i debatten, att extremerna vinner när de etablerade partierna alla dras mot mitten. Att den gemensamma faktorn för väljarna i alla högerpopulistiska partier är just främlingsfientligheten, i synnerhet mot muslimer.
Jag tror på en förklaring till: Jimmie Åkesson.
Han låter sansad, saklig, är ständigt lugn och klädd i mörk kostym med randigt förtroendeingivande slips. Inga utfall. En Fredrik Reinfeldt- lärling, inte i ideologin förstås, men i politikerstilen. Mycket skickligt.
Men så kommer ett sånt där you-tubeklipp som det med SD-kandidaten Levi Klausen i Filipstad som är fullständigt hjälplös inför reporterns frågor om vad det är för svensk kultur som ska bevaras. Julafton, klämmer han ur sig och får väldigt svårt att svara på reporterns följdfråga om han tycker att julafton hotas av de andra partiernas politik på något sätt.
Skönt då att höra gamle kultur- ministern och folkbildaren Bengt Göransson (S) här på bokmässan: "Man utgår alltid från att det senaste valresultatet ska förändra världen för evigt." Och: "Om 20 personer kan paralysera en församling med 349 ledamöter så är det väl de övriga 329 som är problemet."
Ny demokrati blev inte långlivade i riksdagen, tänker jag och mår lite bättre.
Men ensak stör: Alla pratar OM Sverigedemokraterna, till exempel i debatten som Göransson var med i. Men ingen från SD syns till på mässan. Lite som om Afrikatemat skulle ha hållits utan afrikaner? Det tror jag är livsfarligt.
ÅSA CHRISTOFFERSSON