I språkets utveckling har två ord kommit att bli näst intill synonyma, men med aningen nyansskillnad; själv och ensam. Själv står för det individuella livsprojektet. Ensam för att vara övergiven och med förlorad gruppkontakt.
Denna dubbelhet behandlas ingående i författarantologin "Den moderna ensamheten". Den kan ses som ett tvärvetenskapligt projekt kring ensamhet i det postmodernistiska samhället.
Ensamheten behandlas ur alla tänkbara perspektiv: psykologiskt, sociologiskt, filosofiskt och sexologiskt.
En del bidrag fastnar som alltför privata akademiska diskurser och andas därmed sin egen ensamhet. Eller som filosofen Niklas Forsberg formulerar det: "Bara du själv kan underkänna ditt eget underkännande." Tankar kring ensamhet kräver både avsändare och mottagare.
Till det bästa i denna forskarantologi hör Göran Rosenbergs inlägg om "Den ensamma massan ensammare än någonsin?" Han bygger här vidare på sin bok "Plikten, profiten och konsten att vara människa".
Texten formar sig till en i allt värdekonservativ kritik av det postmodernistiska individuella projektet. Samtidigt som vi med nödvändighet behöver kunna vara ensamma med oss själva, krävs också förmågan och tillgången att ingå i en gemenskap.
Ensamhetens tydligaste kontext ter sig inför döden. Samtidigt som vi då är som allra mest individuella är det då också den mänskliga gemenskapen som ger det hotade livet värde och mening.
Detta är en antologi som stimulerar och vitaliserar den ständigt pågående samtalet kring ensamhet. Människan är och förblir ett flockdjur med behov av sin samhörighet.