Exotiskt, myllrande, färgsprakande - det är epitet som inte sällan brukar användas i beskrivningen av romaner som är skrivna av indier eller som utspelar sig i Indien.
Ingenting kunde vara mera fel när det gäller Kiran Desais Bookerprisbelönta roman "Bittert arv" som behandlar frågor som etik, globalisering, klasstillhörighet och immigration. Helt fri från det exotiskt romantiska är romanen inte men det tecknas med ironi och svärta.
"Bittert arv" handlar om människor som fastnat mellan två kontinenter utan verkliga möjligheter att förändra sina liv. Det gör andra åt dem, ska det visa sig.
Två miljöer står i centrum för handlingen: Manhattan i New York och Kalimpong i Indien - i romanens början en anglofierad idyll i nordöstra Indiens bergstrakter.
I New York försöker en ung illegal invandrare, Biju, skapa sig en bättre tillvaro. Han hankar sig fram på svartjobb i det ena indiska restaurangköket efter det andra och inser snart att han är en del av det mångkulturella trasproletariat som får hjulen att snurra men vars egen framtid är beseglad med evigt utanförskap.
I Kalimpong sitter en bitter och elak domare - en indier som fått utbildning i England och sedan tjänat kolonialmakten - i ett storslaget men minst sagt bedagat hus vid Himalayas fot och plågas av dunkla minnen. I huset finns hans unga dotterdotter och så kocken som skryter om sonen Bijus framgångar i Amerika. Grannarna består av en grupp äldre världsmedborgare som oproblematiskt anammat det bästa av två världar - öst och väst - och utformat en egen, var och en på sitt sätt.
Alla är förlorare i Kiran Desais roman och det är knappast en optimistisk bild hon ger av det globala mötet mellan olika kulturer. Det är gestaltat med en inte så liten portion vrede men också med stor kärlek till de personer och också humor även om skrattet lätt fastnar i halsen.