Ove Allansson brukar ta med läsarna på resor på världshaven eller ut i rymden. Den här gången stannar han i Göteborg och reser i tiden. Fram och tillbaka genom 1900-talet.
I centrum står Maria och Sture. Två singlar som möts i snabbköpet som slutat sälja den fiskpudding, som Sture gillar. Hon är lite över 60, han lite under. Hon är mellanchef i ett läkemedelsföretag och vantrivs med sin unge chef som inte vet att uppskatta hennes kunskaper och erfarenheter.
Sture är taxichaufför med ett brokigt förflutet. Han har ett kompisgäng av frånskilda män och delar med dem ett stort jazzintresse. Maria är ensam, frånskild och väninnorna har dött. Hon har tröst i minnena av föräldrarna och deras hårda liv och arbete som gav henne en möjlighet att studera.
När de möts uppstår vänskap och kärlek. Ove Allansson berättar om ett livsnjutande par. De älskar, de läser, de lyssnar på jazz och de drar runt på krogarna i Göteborg.
Även om 2000-talets samhällsproblem lurar i bakgrunden är bokens grundton positiv och optimistisk: Det finns rikt, njutningsfyllt och intellektuellt liv även efter 60!
Ove Allansson vore inte den politiske författare han är om han inte ständigt påminner sina huvudpersoner om deras ursprung i arbetarklassen. Parallellt med berättelsen om Sture och Maria löper berättelsen om deras föräldrars liv. Fattigt och omodernt. Kalla utedass och fotogenkaminer i trånga, lyhörda enrummare. Arbetsplatser där människor for illa.
Allansson berättar en göteborgsk 1900-talshistoria ur ett arbetarklassperspektiv, rakt och direkt, utan sentimentalitet och nostalgi.