Andrej Kurkov:
Döden och pingvinen
Översättning: Ylva Mörk
Natur och Kultur
Den mördade ryska journalisten Anna Politkovskajas regimkritik omstöpt till tung och traditionsfähig samhällssatir - det vore ett sätt att beskriva "Döden och pingvinen".
Andrej Kurkovs roman utspelar sig förvisso i Ukraina, dessutom har den tio år på nacken. Ändå så aktuell.
Den misslyckade författaren Viktor Aleksejevitj lever sitt liv i en gråtrist lägenhet i Kiev. Han bor där ensam sånär som på själsvännen Misja, en mellan köket och sovrummet olyckligt framvaggande kungspingvin.
På väg hem en dag slår ett par stenar ner intill Viktor, som skyndar på sina steg. Så börjar boken. Det är en helt vanlig dag och stenarna från den krackelerade kullerstensbeläggningen har kastats av två unga killar i brist på andra nöjen - liksom halvt på allvar, halvt på skämt.
Kort därpå får Viktor ett jobberbjudande. Han börjar skriva nekrologer för stadens tidning som i sin tur tillhandahåller personalier, komprometterande och klara och redo att transkriberas till dödsrunor av Viktors fåfänga författarhand.
Det rör sig i själva verket om beställningsjobb. Viktors stilfulla runor är förtäckta mordbeställningar på ledande, ännu levande personer som några andra ledande, ännu levande personer funnit goda skäl att undanröja.
I detta korrumperade kretslopp syltas Viktor snabbt in, mer eller mindre motvilligt. Det fina med den berättelse man i samma takt syltas in i, är att den fungerar på två plan samtidigt. Man läser dels en politisk-existentialistisk allegori över läget i dagens Ukraina, dels ett enskilt, starkt gripande ödesdrama.
Och Kurkovs syntes är av bästa märke. Klädd i frack kunde man nästan säga.
OLA KLIPPVIK