Allt om Strindberg i praktverk

Mer än 60 000 människor följde August Strindberg till graven i maj 1912. Om hundraårsminnet av en författares död ska firas kan diskuteras, att det bör hugfästas är en annan sak, i synnerhet när det är fråga om en diktare som är så levande, modern och utmanande som denne "djävla man".

I storformat sker detta genom praktverket "Om Strindberg", med Lena Einhorn som redaktör. Einhorn får här leverera en passande presentation av dess huvudperson: en ganska förryckt man men en förbålt fantastisk författare.

21 välrenommerade skribenter bäddar för bredd i ämnesval och stilar - allt välskrivet, välredigerat, snyggt formgivet, rikt bildsatt. Bläddervärt, men inte i coffee-table-bemärkelse. En ohelig allians av biografi, kåseri, analys, personliga bekännelser - då och då med Strindbergs egna ord som russin i kakan - gör verket till underhållande (om också smått ohanterlig) läsning. Att sen relatera till ens egen upplevelse av diktaren Strindberg i bokform eller på teater.

En recension ger bara plats för några nedslag. Från barndom till ålderdom i snabbspolning: Clarence Crafoord fantiserar sig in i den tolvårige Augusts värld utifrån brev och ett fiktivt rekonstruerat stycke ur hans förkomna självbiografi.

Björn Ranelid går några steg längre: post festum placerar han sig som "jag, August Strindberg" i Blå tornet och lägger på känt Ranelid-maner ut texten om litteraturens och ordets makt. Men givetvis identifierar han sig med den Strindberg som hävdar: "Ingen svensk författare genom tiderna har varit så förtalad och beljugen, men också så beryktad som jag."

Eivor Martinus behandlar dels Strindbergs äktenskap med Siri von Essen, dels exilåren tillsammans med familjen. Deras till en början så lyckliga förhållande sträckte sig över sjutton år - Strindbergs mest produktiva skaparperiod och för Siri en viktig tid av frigörelse, även om den ledde till hans groteska svartsjuka och slutet på hennes teaterkarriär.

Citatet "Hvarför ville du icke vara den jag diktade dig till?" utgör rubrik till ett av Björn Meidals bidrag. Han skildrar Strindbergs äktenskap med Harriet Bosse respektive Frida Uhl - den senare "något för intelligent" för Den Stores manliga ära.

Ebba Witt-Brattström (vem annars!) analyserar - och förlåter - "Könskampens store diktare" i sitt bidrag, som jag uppfattar som bokens intressantaste. Hon ansluter sig till sekelskiftesfeministen Laura Marholm som menade att Strindbergs verkliga bidrag till världslitteraturen är "utformningen av könshatets dunkla instinkter".

Witt-Brattström: "Han är det maskulina medvetandets främste konstruktör, och med lite god vilja kan man tolka sprickorna i rustningen (överdrifterna, upprepningarna, paradoxerna) som början till en destruktion av den patriarkala monologen."

Göran Söderström är rätt man att analysera bildkonstnären. Även här bevisas att Strindbergs storhet bestod i förmågan att ständigt bryta nya vägar. Den nästan abstrakta målningen "Hög sjö" (ca 1894) innebar dock en återvändsgränd: "Strindberg stod på gränsen till en konstnärlig revolution men tog inte det avgörande steget."

Med väl valda och utsökt återgivna illustrationer kastar Söderström nytt ljus över Strindbergs utvecklingskurva som målare och fotokonstnär, inte minst i den självbiografiska porträttsviten från vistelsen i schweiziska Gersau.

GUN ZANTON-ERICSSON