Snarare pendlar den så kraftigt mellan högsta och lägsta betyg att kompromissen här ovan är ett slags försök till betygsrelevans. Vad handlar då den spanske gamle neuros- sex- och absurditetsmästarens nya film om?
Mänsklig labbråttaPå ytan (och det är mycket yta den här gången): En professor i plastikkirurgi med hudtransplantation som specialitet har en vacker yogaintresserad kvinna endast iklädd en kroppsstrumpa i sitt hem. Att han är en galen professor framgår ganska snabbt. Kvinnan hålls mot sin vilja och är en slags mänsklig labbråtta. Hon har fått en ny hud, framtagen på oetiska grunder.
Här finns också en tillbakablick som visar hur professorn levde med sin fru och dotter, hur de båda gått bort och hur han i några bisarra ögonblick väljer att leka Dr Frankenstein.
Elegant berättatNakna kvinnokroppar står i fokus, antingen det levande konstverket som hålls inspärrad eller alla de konstverk som hänger på i stort sett alla väggar. Det handlar om identiteter, hur man blir den man är under skinnet man lever i och visst är det elegant berättat, sakta skalas filmens lager av som hud från en flagande kropp. Men detta är inget för fans som gillar de tidiga emotionella, kvinnocentrerade, absurt roliga dramerna som "Bind mig, älska mig", "Kika" eller "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott".
Ständiga övergreppDetta är också Almodóvarskt absurt, men att tonen i "The skin I live in" är så kall och obehaglig chockar mer än det skräckkitchiga innehållet.
Antonio Banderas är bra som den galne professorn, vissa scener bränner till och upplösningen är spektakulär. Men till hans inre når vi aldrig.
Det skulle nog kunna bli spännande men till slut blir det bara tröttsamt att alla kvinnor utsätts för övergrepp, av sexuell eller bara allmänt våldsam natur. En våldtäktsman i tigerdräkt dyker upp, kanske ska det vara kul.
Men när en films största poäng är att det kanske värsta straffet är att bli kvinna, då kan jag hålla mig för skratt. (TT Spektra)
Miranda Sigander