Amanda Svensson: Välkommen till den här världen

Amanda Svensson fick fin kritik för sin debut "Hey Dolly" som gavs ut för tre år sedan. Här är så bok nummer två, som också bör få god uppmärksamhet.

Hon har en säregen stil, Amanda Svensson, en text präglad av svart humor, av en enorm skrivlust, av egensinne och av både kraft och driv. Själv hade jag svårt för att bestämma mig om jag gillade det eller om det blev lite tröttsamt i längden. Alltså, hennes återkommande lite ironiska, svartsynta humor och förkärlek för fiffiga one-liners som rasar allvaret, som om hon gör allt för att inte bli för pretentiös. En slags överföring av serietidningarnas "ljud-effekter": Livsångest, ensamhet KA-BLAM, allvar, TJOFF, SMACK, kommunikationssvårigheter KA-ZIING, HA HA!

Kanske blir det lite väl kul ibland, men det är väl som att önska att innehållet i en smällkaramell vore fiberrikt. Så till slut bestämde jag mig för att det är ett charmigt sätt att skriva på.

Den här världen i boken är alltså Malmö och Köpenhamn. Greta står mest i centrum i berättelsen, en ung astmatisk kvinna som tänker på galopperande hästar när hon får andningsvårigheter i stället för att ta medicin och som gillar att dansa. Hon bor i ett kollektiv på svenska sidan med några slags konstnärer hon tröttnat rejält på. Hon arbetar i Köpenhamn på en restaurang.

I danska huvudstaden bor också Simon, en ganska inne indie-konstnär (en roll han bär både ovilligt och en kostym han inte trivs med) som är något av en specialist på att rita trianglar. En tidig morgon får han se en ljushårig uppenbarelse knalla förbi vid en tågstation. Det är givetvis Greta han sett och de båda ska möta varandra igen. I detta drama finns också Claus, en helgalen, uppspeedad typ som på något sätt är vän med Simon. Så. Där är förutsättningarna, det är en kärleksroman, ett slags triangeldrama, en tragedi, men som sagt en ovanligt originell sådan.

Jag tror faktiskt att det här är precis en sådan här bok som bibliotekarier borde sätta i händerna på gymnasister som tror att böcker är gammaldags, trista och dammiga. Amanda Svensson skriver så det sprakar.