Vägar och dess omskrivningar är vanliga som filmiska symboler. Det finns ju till och med en hel genre med vägen som symbol, "road movies", där resan för huvudpersonen till ett mer upplyst mål. Vanligtvis brukar titeln antyda just det, ett mål. Filmtitlar som "Vägen hem" eller "Vägen tillbaka", som tydligt visar att det handlar om en resa mot en plats. "Vägen", däremot, har talande nog inga tillägg. Det är en resa utan mål. Här är det själva vandringen som är det centrala. En vandring som aldrig verkar ta slut, för i denna berättelse är att stanna detsamma som att dö.
Avskalad dystopi
"Vägen" bygger precis som "No Country for old men" på en roman av Cormac McCarthy. En avskalad post-apokalyptisk dystopi som McCarthy beskriver genom ett poetiskt visuellt språk. Han skriver till exempel: "On this road there are no godspoke men. They are gone and I am left and they have taken with them the world."
Hoppas tillsammans
Längs denna gudsförgätna väg vandrar en far och hans son. De är ständigt rädda, blöta och hungriga. Vi får aldrig någon förklaring till katastrofen utan ser bara dess konsekvenser. Fadern och sonens enda drivkraft är det hopp som ändå existerar dem emellan. Sonen sätter sitt hopp till fadern och fadern till sonen och tillsammans hoppas de på en bättre framtid, någonstans bortom nästa krök. Kanske är det McCarthys symbol för dagens samhälle där vi är upptagna av dagliga mål istället för att fokusera på att förändra framtiden till vilken vi endast sätter hopp om räddning.
Lyckad filmatisering
Cormac McCarthys bok är inte direkt lättfilmad men filmatiseringen av "Vägen" är förvånansvärt lyckad. Inledningsvis vinglar den lite i sitt sökande efter rätt stämning men efter ett tag är det som om filmen lyckas bryta sig loss från romanen och skapa en egen berättelse.
Ruggigt hembesök
På klassiskt filmiskt manér förstärker de huvudpersonernas dagliga strapatser till visuella äventyr. Ett bra exempel är scenen när far och son hittar ett hus som först verkar övergivet men som döljer en hemsk hemlighet. Det är det ruggigaste hembesök jag någonsin har sett.
Humanism
Viggo Mortensen som pappan och nykomlingen Kodi Smith-McPhee som hans son är också väldigt bra. Utan deras emotionella kontakt skulle filmen inte bära så långt. Det är deras humanism som är filmens puls. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad en annan typ av regissör skulle ha kunnat åstadkomma. Någon som Haneke. Kanske hade det blivit för hemskt.