Anette Kindahl arbetar som intendent på Norrköpings museum. Det är alltså en hemvan miljö hon väljer för sin debutroman "Kokongen", och kanske är det inte fel att anta att författare och huvudperson också har en del annat än sina yrkesval gemensamt.
Hem till NorrköpingBerättarjaget i "Kokongen" heter Sarah. I början av 1990-talet har hon just efter studier flyttat hem till Norrköping och börjat arbeta med att katalogisera föremål på museet. Ensam i salen, omgiven av gamla föremål, går hon alltmera in i sin egen värld.
Hon minns sommaren 1974 när hon var åtta år, när hennes föräldrars äktenskap sviktade och två unga flickor dog en våldsam död. Det ena dödsfallet hade anknytning till Sarahs familj, och nu har hon starka skuldkänslor. Men var det som hände då, verkligen det hon nu, tjugo år senare, minns?
Minnets mekanismer är en av de saker som berörs i boken. Via Sarahs minnesbilder träder hennes mor och mormor fram.
Svensk nazistMormodern var en gång förlovad med en svensk nazist, och familjens eventuella band till nazismen funderar Sarah mycket över.
Så småningom träffar hon Inga, som har personliga minnen av 1930-talet, när nazismen var en gångbar företeelse i svenska överklasskretsar och då Sverige-vännen Göring kom på kalas och jakter i det fashionabla området Gravershäll.
Anette Kindahl spinner sin historia kring det förflutna, vad som hände, och vad som kunde ha hänt.
Hon klättrar ledigt mellan de olika tidsskikten och håller ihop berättelsen bra. Här finns också fina tids-bilder från 70-talets bil- utflykter i familjens Amazon.
Ansträngd symbolikMen vissa delar av romankonstruktionen känns ansträngd, som till exempel symboliken mellan de döda flickorna i Sarahs tankar och skyltdockan som hon umgås med i musei-magasinet. Här skjuter Kindahl en bit över målet.
Ändå en klart läsvärd debutroman, om tre generationers kvinnor i textilstaden Norrköping.
ANNA RUDBERG-W