Med "Alkemisten", den mytiska sagan om herdepojken Santiago, nådde den brasilianske författaren Paulo Coelho världsberömmelse. Mindre känt är att han som tonåring tre gånger lades in på mentalsjukhus av sina föräldrar som därmed hoppades få bukt med pojkens författarambitioner.
Med romanen "Veronika bestämmer sig för att dö" medverkade Coelho för tio år sen till att få igenom en brasiliansk lag mot tvångsintagning på mentalsjukhus.
Mer närvarandeHandlingen i korthet: Veronika är ung och vacker, har vänner, ett bra jobb och en familj som älskar henne. Ändå bestämmer hon sig för att ta sitt liv. Hon tar en dos sömntabletter bara för att lite senare vakna upp på ett sjukhus. Där får hon veta att hennes hjärta är obotligt skadat och att hon bara har några få dagar att leva.
I stället för att apatiskt vänta in slutet så börjar Veronika leva på ett mer intensivt och närvarande sätt än tidigare och blir också en katalysator för medpatienter och sjukhuspersonal.
Det är ingen fantastisk bok, men håller ändå intresset uppe med sina frågor om vad som är viktigt i livet, om vad galenskap egentligen är, om vad som händer när man tvingas skiljas från sina drömmar.
Inga starka känslorFilmen banaliserar historien, flyttar den från Ljubljana i Slovenien till New York och tappar genom detta några av dimensionerna. Veronika och hennes medpatienter väcker inga starka känslor. Det handlar om liv och död, ändå tar filmen aldrig tag. Fotot är bitvis skönt, men hur långt räcker det?
Sarah Michelle Gellar i huvudrollen är vacker. Men jag undrar ändå: ser verkligen självmordsbenägna unga kvinnor till att ständigt bära en perfekt, diskret make-up? För mig är det ett exempel på hur filmen håller fram ytan, på bekostnad av trovärdigheten.
Skippa filmen. Läs boken eller ta en höstpromenad i stället, det ger alla gånger mer.