Anita Johansson behärskar konsten att upphäva gränser

Med undantag möjligen för Eva-Stina Byggmästar är Anita Johanson inte som andra svenskspråkiga poeter.

Gång efter annan perforerar eller rentav upphäver hon gränsen mellan jag och värld, inre och yttre, fakta och fantasi.

Kan man vara vän med ett plankton?

I Johansons nya och möjligen lätt programmatiskt betitlade diktsamling, "Klädd i svalor", står hux flux en isbjörn, våt i pälsen, och väntar i dörren: skall du hänga med, eller?

Johanson är inte den som bangar ur. Hon har koll på och kontakt med såväl bisvärmen som vargflocken. Så bär det av till Nordpolen.

Och även om vissa substantiv skrivs med Versal - Han, Livsträdet, Dig, Vandringsmannen, Förvandlaren - så innebär det inte att livssynen hos Johanson är överdrivet hierarkisk. Snarare befinner den sig nära den lära som plägar kallas panteistisk.

Allt är i ett, det enda sprids i allt.

Om det händelsevis låter flummigt så är det - se hinduismen - inte bara det, verkligen inte.

Anita Johansons imperativ låter lika gärna ana en vilja och väg, som inte bara bär bort utan också fram, rakt in: ge mig de andras/ blottställda ansikten,/ deras utsträckta händer . . .