Ganska omgående sätts anslaget med den vackra formuleringen: "Det var artonhundrafyra i Burträsk socken, Västerbotten, och allt skulle nu med svala, ärevördiga händer nogsamt skrivas ner."
Författaren, själv född i Hjoggböle, har än en gång förlagt spelplatsen till miljöer hon är väl förtrogen med och det på ett språk vars ålderdomliga vändningar för läsaren rakt in i en annan tid.
Och i det fint mejslade porträttet av den sköna och i folks ögon lite egna Margareta Johansdotter, som trots små omständigheter tycks bäras av ett inre ljus, har Anita Salomonsson gett gestalt åt ännu ett fascinerande kvinnoöde från Fattigsverige.
Tillsammans med sin älskare döms hon, den gifta, till mer än två decenniers fängelse för utomäktenskapligt umgänge och handlingar som lett fram till mordet på maken. Ett straff som innebär separation från det barn hon efter lång väntan fött och många och mörka år på Spinnhuset i Stockholm.
Läsaren påminns om en tid där synen på kvinnan, äktenskapet och sexualiteten var sträng, där överheten dömde och rättskipning skedde utifrån vaga kriterier byggda på skvaller, förtal, misstro och avundsjuka. Man påminns också om hur långa avstånden var för tvåhundra år sedan. Till romanens vackraste partier hör slädfärden genom Sverige när den dömda ska föras från häktet i norr till fängelset i söder- en resa som tar flera veckor.
Anita Salomonssons skriver innerligt och nära dem hon skildrar, språket är som oftast i hennes romaner poetiskt och rikt på metaforer, ibland till övermåtta. Budskapet skulle gå fram också med lite ekonomi.
Där det däremot inte alltid går fram är i de dialektala partierna. Orsaken är enkel: jag förstår inte det språk med vilken författaren önskar skänka sin text lokalfärg och autencitet.
Men det är en randanmärkning. Som alltid läser jag gärna Anita Salomonsson och uppskattar de människor och miljöer jag får lära känna genom henne.