Ann Heberlein: En liten bok om ondska
Albert Bonniers förlag
"Monster existerar, men de är alltför få för att vara verkligen farliga; de vanliga människorna är mycket farligare." Citatet från den förre koncentrationslägerfången Primo Levi går som en röd tråd genom nyutkomna "En liten bok om ondska".
Bakom boken ligger etikforskaren och författaren Ann Heberlein vars förra "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", väckte stor uppmärksamhet. Både för sitt utlämnande innehåll om livet som bipolär men också på grund av författarens olycksbådande försvinnande i samband med utgivningen.
I nya boken försöker hon bena ut vad ondska är, en frågeställning hon säger sig visa ett närmast perverst intresse för. Och Heberlein är inte ensam. De senaste åren har intresset för ondska ökat och i fokus står nu den personliga varianten. Alltså tanken att en människa är ond för att det är hennes medfödda natur, inte att hon är ond som en följd av onda omständigheter.
Tanken är inte ny. Vid Nürnbergrättegångarna 1946 lät man de nazistiska förövarna genomgå noggranna psykologiska undersökningar i hopp om att finna en unik psykopatologi. Förgäves. Någon nazistisk personlighet hittades inte. I vår tid har liknande försök gjorts. Massmedia patologiserar allt oftare gärningsmän som genuint onda, till exempel Anders Eklund, Engla Juncosas Höglunds mördare.
Möjligen är den massmediala diagnosticeringen ett missriktat sätt att visa empati med offret. Men sådan medkänsla fnyser Heberlein åt och menar att den leder fel. Demonisering kan aldrig förebygga våld eller andra onda handlingar. Demonisering leder bort från det ansvar vi alla har.
I fallet med Anders Eklund kan man fråga sig om inte människor i hans närhet kunde ha förutsett och förhindrat hans personlighetsutveckling? Varför fick han inte vård för sina första sexualbrott? Hur kunde helt vanliga människor delta och acceptera händelseförloppet i 30-talets Tyskland?
Heberlein bollar hela tiden, vilket är det fina med hennes bok, tillbaka ansvaret till oss själva. Men vi lockas gärna av likgiltigheten. Vi vill ogärna riskera vår egen trygghet oavsett om vi är granne med Anders Eklund eller åser en gruppvåldtäkt utan att ingripa.
Vi har förstås ett kollektivt ansvar också. I kapitlet om män, kvinnor och ondska beskriver Heberlein hur sexuellt våld mot kvinnor är en del av värderingar som ibland tar sig extrema uttryck som gruppvåldtäkter men även delas av helt vanliga män - och kvinnor vill jag tillägga.
Ondska är inte obegripligt, hävdar Heberlein. Däremot är vår feghet och ovilja att göra något åt den obegriplig.
Ett både uppfodrande och hoppfullt budskap.