30 mars 2012 införde Sankt Petersburg, som fjärde region i Ryssland, ett förbud mot homosexuell propaganda. Fler skulle följa efter.
Lagen innebär bland annat att samkönade par inte får hålla varandra i handen på stan eller på något sätt visa upp sin kärlek. Den innebär också att organisationer som arbetar för hbt-personers rättigheter får göra det i hemlighet och att turister – och för den delen atleter – som uttalar sig öppet om hbt-personers rättigheter och/eller visar sin kärlek öppet i samband med Vinter-OS i Moskva 2014 riskerar att arresteras.
Varför berättar jag allt detta? Jo för att Anna Fock inte skrivit en faktabok. Hon har i stället fångad den unga Nikitas liv som ljusblå (rysk slang för homosexuella män) i det bistra Sankt Peterburg.
Han arbetar på bion, hänger med sina vänner, växer upp och träffar kärleken inte bara en utan flera gånger. Ändå är han genomgående lycklig och får till skillnad från i tidigare skildringar av unga homosexuella män både vara sexuellt aktiv, utan att vara lösaktig eller bli utnyttjad, och vara ett subjekt med egna mål och ambitioner. Men framför allt undviker Fock att skriva en lärobok utan fokuserar på berättelsen och låter den lära oss saker.
Anna Focks debuterar med en stark prosa med ett frigjort språk som inte tyngs för mycket av allvaret i texten.
Den enda invändningen jag har är att för de läsare som inte har den kontextuella bakgrunden går mycket av djupet i texten förlorad. Det är synd, för när Fock väljer att inte skriva sin läsare på näsan riskerar boken att förlora sin sprängkraft och bli en dussinroman med en i och för sig intressant intrig men utan djup. En enkel faktasida är det enda som hade behövts för att gå från utmärkt prosa till viktigt väckarklocka.