Anna-Karin Palm: Snöängel

En efter en förs de in i handlingen, länkas till varandra på rimliga eller överraskande sätt. Ett stort persongalleri; allt och alla har samband med Hedvig.

"Snöängel", som utspelas en underlig vinter i Stockholm 1985?86, är - föreställer jag mig - den roman Anna-Karin Palm alltid velat skriva. De viktigaste av hennes tidigare sex skönlitterära böcker tycks leda fram hit.

Sju år levde Palm i frivillig exil i en fransk by. I romanens inledning och i ytterligare ett par separata avsnitt möter vi författarjaget, reflekterande över språk och skrivande och begrepp som främling, platsen man lämnat. Ockuperad av minnen och fantasier uppfinner hon på nytt "det man vet men redan har glömt".

"Snöängel" har blivit en av de stora Stockholmsskildringarna, en kärleksförklaring till den rent konkreta staden och till alla de olika städer som den rymmer. I sprickbildningar anas andra världar, tillvarons mångtydighet.

Det är dit Anna-Karin Palm för sina läsare, med husguden Almqvist vid handen. I "Snöängel" finns sinnrika paralleller till "Drottningens juvelsmycke" (som hon i ett akademiskt förflutet tänkte skriva avhandling om).

Själva snöängeln kan ses som en motsvarighet till kryssymbolen hos Almqvist. Personer ur de båda romanerna speglas i varandra: Hedvig vid Vädersolstavlan i Storkyrkan är en uppdatering av scenen med Tintomara inför altartavlan i Klara kyrka.

Ja, tidigt - långt innan det blir tal om den stora maskeraden som ska äga rum på nyårsafton - står det klart att Hedvig är en Tintomara-gestalt, ett androgynt väsen som fascinerar både män och kvinnor.

Mörklockig, med arkaiskt leende liknas hon vid "ett bilderboksbarn i tjugofemårsåldern", oskuldsfull och utan självmedvetenhet, bärande på en sorg hon inte vet om.

Utan andra ambitioner eller ens önskningar jobbar hon deltid på Systemet. Hon vill helst "bara vara", är hemma överallt i staden och är en lyssnare som lätt kommer i kontakt med andra. I Pierrot-kostym på maskeraden blir hon för första gången medveten om sin egen ensamhet; "alla ville henne något, ville ha henne till något, ha något av henne".

Människor som räddar eller förgör varandra. Renhjärtade och naiva, cyniska och depraverade, intellektuella och konstnärer, buss- och taxiförare, barn och gamla, bögar och poliser, invandrare? Och Billy, Hedvigs målande syster Lovisas svarta schäfertik -- aldrig kopplad, ofta på rymmen, en själsfrände till Hedvig.

I "Drottningens juvelsmycke": sammansvärjningar inför maskeradbalen och kungamordet 1792. I "Snöängel": Palmehatet, hemliga komplotter. Den backantiska maskeraden tycks markera en vändpunkt, ett skifte i tidsandan. I februari 1986 skulle Sveriges statsminister mördas. Många personer gör iakttagelser av mystiska figurer som skuggar Palme, bevakar hans bostad. Höjdare på olika samhällsområden är inblandade men skyddas, av andra maktlystna och av de maktlösas rädsla. Bara den blinda Astrid i Gamla stan försöker slå larm om att Palmes liv är i fara.

"Snöängel" är en skicklig konstruktion med ett noga uttänkt persongalleri. Palm är en bildmedveten författare med ett vackert språk. Det flerskiktade romanbygget på nästan 450 sidor hålls ihop på ett oklanderligt sätt och befolkas av levande gestalter och livfulla scener. Kontroll och generositet, som det heter i ett av bokens samtal om ett skrivande som skapar rörelsefrihet för läsaren.

Liksom hos Almqvist är slutet öppet. Omskakad slår man igen boken utan att säkert veta vad som till slut hände - och hur. Både en rikt utbroderad saga och en utsaga om livet självt - kaotiskt, "asjobbigt och underbart", som Hedvigs bästa vän Aisha säger. Svårt att släppa en sådan bok.