BOK
Anna Schulze
Vårt gemensamma liv
Wahlström & Widstrand
Det ligger en isande ensamhet mellan Ted och Cecilia, huvudpersoner i Anna Schulzes nya roman. Ändå har de "allt". Pengar, vacker villa vid havet, två friska barn. Från början har de också kärlek. Men kärleken sipprar bort, trots all god vilja i världen. Hur kunde det bli så?
I boken skildrar Anna Schulze hur en dröm går i kras. Historien som sådan är närmast alldaglig. Ung man, Ted, träffar sitt livs kärlek, Cecilia, bryter upp ur tidigare ljummet förhållande och satsar, med god hjälp av en delvis slumpartad men inte desto mindre strålande karriär inom krogbranschen allt på ett guldkantat medelklassliv med sin nya familj. Han sköter barnen, tvätten, städar och lagar mat; framför allt lagar han mat. Ganska många sidor i berättelsen skildrar med detaljer och dofter bakning, lökhackning och stekning. Matlagningen och hemarbetet blir för honom ett sätt att göra sig oumbärlig, att bli "någon vars frånvaro var något att bli förtvivlad över". Och vem är det då över vars frånvaro Ted själv en gång blev förtvivlad? Inte helt förvånande hans pappa. Det är efter hans erkänsla Ted ständigt strävar.
Ja – vi har hört det förut. Och ändå lyckas Anna Schulze göra något eget, något ytterligt spännande och intensivt av detta vardagliga. Lyhört gestaltar hon hur Teds och Cecilias passionerade kärlek långsamt förvandlas till en tyst terrordans, ett lågmält revirkrig om köket, barnen, matlagningen och frysboxen. Ted tar på sig allt, han är en sann familjefar, en dröm. Men med alla sina omsorger och sina pengar bygger han en gyllene bur till Cecilia. Hon blir till sist helt ensam, eftersom Ted är vad man skulle kunna kalla emotionellt funktionshindrad. Hans känsloliv är som köldvalna fingrar, han är totalt oförmögen att avläsa sina närmaste känslouttryck, hur tydliga de än är. Han svar på alla kriser är – typ – nybakade bullar.
"Vårt gemensamma liv" är en sorglig berättelse som man ändå läser begärligt. Den är även en aning oroande. Drömmar går i kras, och trots alla våra livsval och våra beslutsvåndor är det kanske ändå så att livet ibland bara blir som det blir?