Anneli Jordahls första roman, "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)" var en fri bearbetning av händelser i Ellen Keys liv. Jordahl fortsätter på det historiska spåret i den roman som nu ges ut. Verklighetsanknytningen är den här gången lösare. "Augustenbad en sommar" utspelar sig på en sörmländsk kurort, som har funnits. Kurortens idéer om vad som är hälsobringande är också tidstrogna, men vad som sker är fiktion.
Till kurorten anländer den inte alltför framgångsrike men desto mer försupne poeten Andreas Öman. Det är i början av 1890-talet.
Motsträvig - han är där på hustrun initiativ - tvingas han till nykterhet, spartanskt leverne över huvud taget samt kalla bad. Vattnets läkande kraft är en bärande tanke på kurorten.
Andreas tankar kretsar mest kring hur kroppsligt och själsligt utarmad han blir, eller tror sig bli, av vistelsen. Genom romanen går ett stråk av längtan efter berusningen, om så av alkohol eller av erotik. Han träffar några olika kvinnor. Förbindelser inleds. Det är nattliga möten, smussel med flaskor, viskningar i mörkret. Augustenbads regler liksom klasskillnader ställer hinder i vägen.
Som i Jordahls förra bok vibrerar det av undertryckta känslor och instängdhet. En suggestiv stämning av svensk, magisk sommarnatt frammanas. Och tragedierna knackar på dörren.
Jag tycker mycket om även den här romanen. Anneli Jordahl är stilsäker och har funnit ett språk som fungerar. Hon närmar sig sitt ämne varsamt och känsligt. Det är inte en roman som vänder upp och ner på läsarens syn på vare sig litteraturen eller livet, men det behövs heller inte. En god berättelse räcker väl.