BOK
Anneli Jordahl
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona
Norstedts
Anneli Jordahl har utgått från sin mors liv i romanen om Mona. Året är 1959 och Mona kommer till Östersund där hon har fått arbete som hembiträde. Bagaget är tung lastat av uppväxtens religiösa och moraliska krav på hur en ung kvinna ska bete sig. Magisterns vakande öga är ständigt närvarande. Klasstillhörigheten djupt förankrad i såväl kropp som själ. Hon är osäker i alla sociala sammanhang och jagas av känslan att hon nog borde förbli på sin plats.
Men i Östersund möter en fläkt av storstad, det myllrar av liv på kaféerna, jazzen slingrar sig fram bland de unga – här finns dans och män, alkohol.
Monas blick är riktad åt båda dessa håll och romanen skildrar mötet mellan tiden och människan. Monas uppflammande livsgnista löper hela tiden stor risk att släckas, av omständigheter och en omvärld som inte går i takt med de unga människorna.
Hon träffar en man, en spännande musiker som så småningom visar sig vara inte alls så spännande utan snarare sur och inskränkt, och med föga intresse av familjeliv. När hon blir gravid, utan att vara gift, är familjens fördömanden och samhällets reaktioner snabba och starka.
Det är en historia som har berättats förut, i varianter. Romanens styrka är heller inte originalitet i vare sig stil eller innehåll. Men det är en sympatisk skildring. Texten lägger sig nära Mona och författarens vilja att förstå och söka en sanning i historien är påtaglig. Jag tycker till och med att Anneli Jordahl kunde ha förlitat sig ännu mer på det enkla, raka berättandet. Några insprängda tillbakablickande dialogpartier mellan en mor och en dotter, långt senare, känns onödiga. Som något sorts eftergift åt ett spänningskrav, som berättelsen inte behöver.