BOK
Annika Sandén
Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600
Atlantis
"Karin i Strå" kallades en kvinna som ett flertal gånger kring sekelskiftet 1600 stod inför skranket i Vadstena rådstugurätt, anklagad för diverse stölder samt horsbrott och allmänt ogudaktigt leverne. Straffen var enligt lagboken hårda. Men så, år 1598, skrev någon ett par rader i Vadstena stads Tänkebok: "Och efter man inte ville skemma (avrätta) pigan för ett par sko skull, haver man så alldeles sett genom finger med (henne) och sagt den saken om intet." Det är ord som når oss genom seklerna, ord av medmänsklighet och barmhärtighet som vi långt inom oss känner igen.
Karin i Strås öde är en av sex berättelser som ingår i Annika Sandéns nyutkomna bok "Missdådare". Stoffet är hämtat från gamla rättsprotokoll, i stort sett de enda källorna som finns från tiden, och nästan alla är från trakterna kring Vadstena och Linköping.
Här låter författaren oss möta horkarlar och tjuvar, mördare och självmördare, i den tid och den värld som var deras. Hon visar oss, med egna ord, "sociala små tittskåp" in i det förgångna. Sättet hon gör det på påminner om en paleontologs, som genom att studera små benrester från en arkeologisk utgrävning lyckas rekonstruera hela skelett och därav utläsa en livshistoria.
Visst; somligt måste naturligtvis förbli gissningar. Resultatet blir ändå för den historieintresserade djupt fascinerande, just i sin skildring av och strävan att förstå inte storpolitiska sammanhang eller kungars bevekelsegrunder, vilket annars brukar vara den vanliga infallsvinkeln när man berättar om den begynnande svenska stormaktstiden, utan vanliga människor, människor som var som vi. Som vi hade kunnat vara, om vi levat då.
Sandén lyckas verkligen ge dessa röster liv. Och det är inte bara röster som talar om barmhärtighet – långt därifrån. Lika drabbande och igenkännligt som det inledande citatet är till exempel följande uttalande av en vuxen dotter, vars far, tyske Hans skräddare i Vadstena hittas hängd i sin stuga: "Du har varit ond mot mig i min ungdom. Jag skall vara ond mot dig i din ålderdom." Efter fyra hundra år brinner oförsonligheten ännu lika klart.
Vi känner igen det, såväl hatet som barmhärtigheten, efter all denna tid. Det hade kunnat vara vi.
Jag föreställer mig att just det är något som Annika Sandén har önskat med sin bok. Hon har lyckats, med bravur.