Annika Sjögrens fjärde kriminalroman kallas psykologisk thriller av förlaget, och det är nog alldeles riktigt. Här finns förvisso en mordgåta, men de poliser som deltar i handlingen gör det bara som bifigurer. Fokus i Annika Sjögrens berättelse ligger istället hos hennes mer eller mindre vanliga gestalter, och vad som döljer sig under deras yttre fasader. Egentligen, tänker jag flera gånger under läsningen, kunde den här boken också ha hetat "Allt vad människan gömmer".
Allan, särlingen som vuxit uppi kärlekslösa fosterhem sedan han kommit till efter en gruppvåldtäkt, den ensamstående mamman Carro och konstnären Nina som dricker för mycket. Alla bär de på minnen av saker som helst inte bör komma upp i ljuset. Men bokens för mig starkaste porträtt är det av den lätt förståndshandikappade Ragnhild, mattanten som lever ihop med sin älskade, sedan länge vuxne son Martin och är beredd till vad som helst för att skydda honom. Eller - nästan vad som helst.
Utan att vara någon klart lysande människoskildrare skapar Annika Sjögren ändå ett intressant persongalleri och en spännande historia med ett tydligt framåtdriv. Perspektiven växlar ofta och snabbt, många bollar hålls i luften samtidigt och särskilt under sista tredjedelen av boken händer det flera gånger att jag tappar orienteringen i händelserna och måste vända tillbaka. Detta kan dock mycket väl bero mera på mig än på boken...