Carl Michael Bellman är sannolikt en av de svenska författare som litteraturforskarna skrivit mest om.
När det kommer en ny bok om honom inställer sig frågan vad det finns för oupptäckt material eller för tidigare förbisedda aspekter som skall presenteras.
Men Lars Lönnroths syfte med "Ljuva karneval" är inte att leverera eller diskutera något egentligt nytt. Däremot har han satt sig före att ge en sammanfattande bild av Bellmans författarskap, sådant det kan tecknas på grundval av både äldre och nyare forskning.
Därutöver vill han peka på eller understryka vad han själv, bland annat med stöd av egna Bellman-studier, uppfattar som väsentligt hos Epistlarnas författare.
Läsaren, den initierade läsaren, skall alltså inte vänta sig nyheter.
Däremot -- det kan jag försäkra -- får varje läsare ta del av en särdeles sakkunnig, balanserad men också med mycken värme formad framställning.
Man får alltså intrycket att Lönnroth "älskar" sin Bellman, men det står också klart att klarsynen inte har fördunklats av "kärlek".
Naturligtvis får vi veta varifrån Bellman hämtade sin inspiration och i vilka genrer den inspirerade skaldens verk gavs gestalt.
Detta känner vi ju till sedan tidigare.
Lönnroth visar också hur diktningen verkar på flera plan samtidigt. En Fredmans-epistel är förstås först och främst en parodi på aposteln Paulus epistlar. Men samtidigt kan den innehålla element som parafraserar religiös betraktelse eller anspelar på klassisk satir, lånar drag från dagsaktuella och väl kända förhållanden och annat mera.
Ofta har ju också framhållits vilken central betydelse musiken har för helhetsverkan, och självfallet har Lönnroth ingen annan mening.
Det färdiga verket kan och bör alltså upplevas på flera plan. Man kan tycka att också detta är välkänt sedan tidigare.
Ändå tror jag att detta drag här demonstreras tydligare och med fler exempel: Bellmans kunskap, medvetenhet och raffinemang framstår klarare.
Lönnroth fogar till detta en viktig iakttagelse: 1700-talet hade inte vår tids syn på författarindividualitet; den tidens författare skulle i stället kunna gå in i olika roller, dölja sig bakom olika masker.
Maskeraden var ett omhuldat spektakel i tiden, och estradören Bellman hade som ingen i sin samtid förmågan att svara emot krav av den här arten.
Och här har vi motivet för bokens titel: spektakel, maskerad, karneval -- det var så Bellmans gestaltning av personer och situationer upplevdes av hans samtid.
Det måste avslutningsvis tillfogas att dessa rader bara kan tjäna som aptitretare. Boken har ofantligt mycket att ge, och jag är övertygad om att utbytet blir stort hos både Bellman -- kännare och andra.
ny bok
Lars Lönnroth:
Ljuva karneval
Albert Bonniers förlag