Tiden från cirka 1750 till en bit in på 1800-talet, modernitetens födelse, har inspirerat många svenska författare till viktiga skönlitterära verk. P O Enquists "Livläkarens besök" och Agneta Pleijels romaner "Drottningens chirurg" och "Kungens komediant" blev stora läsupplevelser. De sammansmälter det historiska med centrala teman i de egna författarskapen och kan läsas som idéromaner - vilket också tycks gälla Malte Perssons i dagarna utgivna "Edelcrantz förbindelser".
Per Wästberg följer alltså ett beprövat koncept i "Anders Sparrmans resa", som återupprättar en av de mindre kända Linnélärjungarna, aldrig tidigare ägnad någon bok.
På traditionellt vis följs Sparrman (1748-1820) från vaggan i den uppländska prästgården till fattiggraven i Gamla stan. Men Wästberg tänjer på genrebeteckningen biografisk roman och ger sina egna kunskaper och erfarenheter fritt spelrum, liksom - givetvis - den diktarfantasi som krävs för att få det förflutna att leva och andas. Det mångfasetterade ämnet har också inspirerat till en utsökt prosa.
Anders Sparrman - läkare, naturvetenskapsman och forskningsresande - var bara sjutton år när Linné sände honom till Kina för att samla in botaniska rariteter. Senare följde han sjöfararen James Cook till sydpolens snöstormar och mäktiga isberg och på hans andra resa runt jorden.
Men det var Afrika som ropade på den unge Anders och förde honom allt längre in till Kapprovinsens okända landskap och urinvånare.
Boken igenom förmedlas initierat vetande inom vitt skilda områden i sinnliga bilder. Men motorn i Wästbergs litterära forskningsresa är Sparrmans engagemang mot slavhandeln. Inte alltför djärvt att förmoda att Wästberg (för övrigt även i andra avseenden) känner igen något av sig själv i sin huvudperson.
I sina skrifter om resorna har Sparrman givit avslöjande inblickar i slavfångst, mord och tortyr - allra grymmast från Senegal. (Han deltog i en hemlig expedition med Gustav III:s uppdrag att söka lämplig plats för en svensk koloni.) "Här lever man för att berika sig och förtrycka dem som först kom hit", skrev han. Och om slavarna: "Vi vågar inte känna igen oss i dem och förmår icke att i dem se vår spegel-bild: där de är kunde vi vara."
Resorna upptog tio år av Sparrmans ungdom; efter en kort framgångsperiod förflöt hans liv sedan i fattigdom och svårmod. Han var intendent för Vetenskapsakademiens Naturaliekabinett och fattigläkare i Klara.
Men det är hans livsresa - från plantor och djur till människor och så småningom en sen kärlek - som Wästberg utifrån fragmentariska belägg och med fiktionens hjälp försöker ge kontur och djup. Han gestaltar en man tidigt besjälad av att bistå de svaga och olyckliga, en antihjälte utan ärelystnad men med desto mer rättskänsla, offer för "andens expeditionssekreterare". En romantiker före sin tid, filosoferande men med dragning till flykten och det sporadiska, klarsynt men förgäves sökande helhetens mönster.
Ibland spiller Wästberg ut för mycket av sitt språks flödande bildrikedom. Och när han skriver om "den verkliga resan", Sparrmans (obelagda) kärlek till Lotta Fries, som blir hans hushållerska och älskade i tjugo år, ger han sig väl fria tyglar som högstämd erotiker.
Säkert är ändå att Per Wästberg med "Anders Sparrmans resa" skrivit en av sina bästa böcker.
Gun Zanton-Ericsson