Det har varit roligt att läsa Antonia Frasers bok om hennes liv med Harold Pinter. Den består i stort sett av författarens dagboksanteckningar från deras 33 år tillsammans. De är roligt skrivna med att lagom mått av kändisskvaller. Tillsammans utgör de en berättelse om stark och levande kärlek.
Hur mycket som Antonia Fraser behövde plocka bort för att ge den bilden är omöjligt att veta. Det hela började emellertid med en skandal. Antonia Fraser - dotter till en lord och gift med en konservativ parlamentsledamot med vilken hon hade sex barn - drabbas av en plötslig passion och bryter upp ur sitt äktenskap för att slå sig ihop med den kände arbetarförfattaren.
KurragömmalekOckså Harold Pinter är gift och med den tidens skilsmässolagar har han svårt att göra sig fri utan att offentligt i domstol skandalisera sin nya kärlek.
Efter de första årens kurragömmalek med en alltför påträngande press verkar allt emellertid ha varit harmoni. Antonias man accepterar skilsmässan och barnen, varav de flesta är halvvuxna tycks ha anpassat sig. Så levde de lyckligt i alla sina dagar. Harold Pinter skrev sina teaterpjäser och filmmanus när han inte själv regisserade eller stod på scenen. Antonia Fraser skrev sina historieböcker, bland annat den om Marie Antoinette som låg till grund för Sofia Coppolas film.
Total överraskningNobelpriset till Harold Pinter kom tydligen som en total överraskning för dem båda. "Det kommer jag aldrig att få på grund av mina politiska åsikter", brukade Harold Pinter muttra när saken kom på tal.
När han fick priset var han redan mycket sjuk. Han kunde inte komma till Stockholm utan höll sin Nobelföreläsning i en tv-studio i London. Han förmådde trots allt att än en gång utveckla den kraft som gjorde honom till en lysande scenpersonlighet. Och än en gång tog han chansen att inför en världspublik utveckla sina politiska idéer.
Pinter ansåg att Nato-angreppet på Jugoslavien för att skydda kosovalbanerna var ett brott. Han ansåg också att åtalet mot Slobodan Milosevic var en oanständighet. När USA invaderade Irak trappade han upp sin retorik och påstod att USA var det mest barbariska imperium som världen skådat. Detta blev till och med för Antonia Fraser för mycket.
Både i sina pjäser och i sina offentliga framträdanden framstod Harold Pinter som hård och kompromisslös. Antonia Fraser anstränger sig för att ge en motbild av en mjuk och hänsynsfull make och vän. Det är väl värt att läsa men ger knappast någon ny förståelse av Pinters dramatik.
ERNST KLEIN