Antunes skriver samma roman om och om igen

Den föge omtyckte, måttligt framgångsrike, snart pensionsfärdige Lissabonpolisen Gusmão får ett besynnerligt kanske sista uppdrag. Han ska i hemlighet bosätta sig i den slitna förorten Första maj och noggrant kartlägga områdes ungdomskriminella - särskilt en exempellöst brutal och hämningslös oktett tonåringar - inför en större polisiär insats.

Gusmão har inte mycket att förlora. Han är närmast urtypen för alla dessa ensamma, ödsliga och sorgliga män som befolkar António Lobo Antunes litterära universum, Portugals mest berömde författare vid sidan av José Saramago som gick bort i somras.

Gusmão är inte huvudperson men väl det nav som Lobo Antunes trettonde roman på svenska snurrar kring, "Legio är mitt namn". Författaren har i decennium efter decennium utvecklat och förfinat sin säregna, kalejdoskopiska berättarstil med rötter i modernismen. "Legio är mitt namn är på många sätt karakteristisk.

Romanen skildrar även andra gestalter i Lissabonförorten men eftersom människan är sin historia och sina minnen sammanblandas allt i Lobo Antunes romaner. Genom inre monologer förskjuts tid och rum i varje mening, lager på lager av minnen, associationer och rena fantasier vävs intrikat och abrupt samman i Lobo Antunes vindlande prosa. Till den grad att när läsaren själv får egna associationer eller för ett ögonblick är okoncentrerad, så tappar man lätt fotfästet i texten.

Lobo Antunes prosa är synnerligen krävande men kan också vara rikligt belönande. "Legio mitt namn" är skriven med mogne författarens mästarhand. Sjungande prosapoesi som saknar motstycke i samtiden.

Men jag grips ändå aldrig av Gusmãos sorgliga öde. Det känns, och har dessvärre känts så länge, som att Lobo Antunes står och stampar, skriver samma roman om och om igen. Eller så är det jag som har förändrats. Den litterära urkraft och eufori som hänförde mig i romaner som "Fado Alexandrino" och "Förklara fåglarna för mig", kan kanske aldrig återupprepas.

ÖRJAN ABRAHAMSSON