"Är en aldrig fullt realiserad kärlek värd någonting?"

Titeln "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", är hämtad ur ett brev Ellen Key skrev till litteraturkritikern och fyrabarnspappan Urban von Feilitzen, som bodde med sin familj på en gård utanför Linköping.

De två hade ett mer än decennielångt, intensivt och hemligt men såvitt känt platonskt, förhållande.

Ellen Key brände de brev hon skrev till Urban von Feilitzen, och även hans är till största delen borta. Anneli Jordahl har i romanform återskapat dem. Breven känns trovärdiga och försöket att levandegöra en historisk person och en tid lyckas över lag väl. Historien är enkelt skildrad men inte desto mindre fängslande.

Det är en sorglig kärlekshistoria som rullas upp. Passionen verkar ha varit stark, men han ansåg sig inte ha möjligheter att bryta upp från sin familj och trots alla ord återstod till slut ingenting. Som starkast är romanen i de brev där de båda ger sig på varandra med den grymhet som två skrivande och starkt frustrerade människor förmår. För henne är det ofattbart att han kan fortsätta leva med den hustru han inte älskar; för honom är det lika ofattbart att hon inte förstår hur svårt det är att ta steget.

Sorgligt, som sagt, samtidigt som man måste fråga sig varför två människor år efter år håller fast i något som förefaller så pass destruktivt. Det svaret ges inte, men kontrasten mellan förnuft och passion är ett bärande inslag i romanen. Den starka och stridbara sidan av Ellen Key står mot den kärlekstörstande och i känslorna bräckliga.

En annan aspekt av boken är skildringen av Ellen Keys umgänge och livsmiljöer decennierna kring förra sekelskiftet. August Strindberg skymtar förbi, vänskapen med Victoria Benedictsson är ett inslag, den med Heidenstam likaså.

Bokens avslutande del utspelar sig på Ellen Keys Strand vid Vättern där hon levde sina sista 15 år tills hon dog 1926. Det stilla livet tillsammans med hushållerskan Malin Blomsterberg och den strida strömmen av besökare är fint skildrat. Där tycks Ellen Key på äldre dagar ha nått ett slags försoning i historien med von Feilitzen.

Riktigt vilken tyngd romansen egentligen bör tillmätas i hennes liv är svårt att säga. Anneli Jordahls ärende är nog heller inte att svara tvärsäkert på det, men väcka frågorna: Är en aldrig fullt realiserad kärlek värd någonting?

Hur mycket kan två människor ha gemensamt utan att någonsin dela en vardag eller ett liv annat än i skrift och tanke?