Fyrtioårige författaren, förläggaren och läkaren Arash Hejazi berättar utförligt och engagerat om sitt liv i mullornas Iran, från Khomeinis mest asketiska, tyranniska dagar till 2000-talets alla försiktiga, alla misslyckade demokratiseringsförsök.
Det är en intressant, ofta smärtsamt sorglig berättelse om despoti och religiös enfald, om hur Hejazi och hans vänner försöker kringgå tankeförtryck och censur. Boken har drag av svart, absurd komik, som i turerna kring hur Hejazi blev Paulo Coelhos förste officielle förläggare Iran och hur Coelho, också där, blev en bästsäljare.
"47 sekunder" är en viktig bok, läsvärd även om berättelsen är en smula, kompakt och överdetaljerad, bitvis docerande. Författarens stil står inte i paritet med hans självförtroende.
Talande för den iranska propagandamaskinens effektivitet, också över vässade regimkritikers medvetande, är kort passus där Hejazi genuint förbluffas över att en israel, en författare som han träffar i Europa, kan vara både trevlig och vettig.
För övrigt har du, käre läsare, sannolikt sett Arash Hejazi. På TV.
Minns du nyhetsklippen från Iran under protesterna i Teheran 2009 och mobiltelefonbilderna på kvinnan som skjuts till döds? Minns du mannen bredvid Neda, som kvinnan hette, som försöker rädda livet på henne?
Den mannen är Arash Hejazi. Som sedan dess lever i brittisk exil. Och lär så göra så länge mullorna styr Iran. Det har den frispråkiga "47 sekunder" garanterat.