Att med näbbar och klor slåss för att upprätthålla sin heder i en yttre form är något många idag förknippar med andra kulturer än den svenska. Men i "Arbetarrörelse och arbetarkultur" visas att hedersbegreppet faktiskt var centralt inom den svenska arbetarklassen i ett inte allt för avlägset förflutet.
Att få en hederlig och offentlig begravning var inte minst under 1800-talet viktigt för de flesta men särskilt för arbetare. De riskerade motsatsen - en begravning i det tysta. Numer låter det märkligt att bry sig så mycket om sin begravning men det är en syn som inte slagit igenom förrän under de senaste decennierna.
Birgitta Skarin Frykman berättar att begravningarna tidigare var den största av livets högtider. Havamals ord "En ting vet jag som aldrig dör, dom över död man" ringer i bakgrunden och ger en antydan om varför begravningen var så viktig. Den var helt enkelt samhällets dom över den döda människan. Under tidigare århundraden gavs erkännande eller fördömanden genom subtila signaler som exempelvis klockringningarnas längd.
Skarin Frykman ser 1800-talet som en brytningstid då folk flyttade till städerna och landet industrialiserades. Det var med andra ord en tid då samhället gick från ett förmodernt stadium till ett modernt.
Ändå levde de äldre föreställningarna om begravningens betydelse kvar. Under 1800-talet blev dessutom fattigdom ett skäl till ärelöshet. Fattigdomen sågs som självförvållad och orsakad av moraliska brister. Här finns det viktigaste skälet till att begravningen ansågs så betydelsefull av arbetarbefolkningen. En "hederlig begravning" kostade och blev därmed ett sätt att visa att man varit "anständig" nog att ha råd med den.
Kampen om begravningarna kulminerade runt 1930. När arbetarna erövrade begravningens språk började samhällets övre skikt att avgränsa sig på annat sätt. Man lät begrava sina medlemmar i "stillhet" och "enskildhet", som tidigare varit ett straff. Begravningsspråket började därmed förändras och det är i den här nyare tradition dagens begravningar i stillhet ska ses.
Skarin Frykman menar att hedersbegreppets betydelse har att göra med vilken tid och vilket samhällssystem vi lever i. "Heder" förutsätter personlig kännedom och ett litet samhälle med intensivt socialt utbyte.
Boken innehåller andra intressanta kapitel där olika typer av tecken och symboler i arbetarkulturen granskas. Lena Johannessons genomgång av "den stora gestaltens formel" är läsvärd. Här beskrivs bland annat hur den stora gestalten gått från att ha varit en arbetarsymbol till att, åtminstone i sin minst självironiska form, snarare ha blivit en figur som används av högerextrema grupper.
Det kanske allra mest värdefulla i boken är att den visar hur seglivade olika tankegångar kan vara. Gamla tankar lever ofta kvar långt efter att politiker i offentligheten klassat dem som passerade stadium.
Fredrik Borneskans