NY BOK
Göran Sonnevi: Oceanen
Albert Bonniers förlag
Göran Sonnevi har inte hörts av i bokform sedan 1998. Nu återkommerhan med besked. "Oceanen" är den tjockaste svenska diktbok jag någonsinläst. 419 överlag bredradiga sidor med ytterst få vita ytor. Att ta sigigenom den är en fysisk utmaning, som riskerar leda till utmattning.Mineralvatten och bananer rekommenderas.
Kvantitet är generellt ingen kvalitetsgarant, men hos Sonnevi harsjälva omfånget en särskild betydelse för relationen mellan plats ochinnehåll, geografi och genomskinlighet, yttre och inre. Detkomplicerade kan bara begripas om förutsättningarna redovisas ochvardagens sysslor kommer i dagen. Sanningslidelsen har inget gemensamtmed det avrundade, utsökta. Vilket inte hindrar att Sonnevi emellanåtserverar perfekta filéer och sinnliga desserter.
Som poetisk dialektiker är han oöverträffad i den svenskalitteraturen. Strukturerna och systemen finns alltid där, men det gördetaljerna också. Och avvikelserna. Sprickorna i muren, denlivsnödvändiga cesuren, tystnaden i flödet. Döden.
Musiken är viktig för Sonnevi, både som inspiratör och somorganisatör. Som konst, matematik, princip. Som formgivare ochupplösare. Den stränga kompositionen och det oavslutade språket är tvåsidor av samma mynt.
Och om ett gymnasium vågade trotsa tidens tyranniska profiltänkandeoch satsa på bredd och mångfaldiga färdigheter så kunde det med fördelkallas Göran Sonnevi-skolan. Även om flera yngre poeter gärna tryfferarverken med naturvetenskapliga referenser, så tycks mig denne veteran --han blev faktiskt ålderspensionär ifjol -- vara den siste somförkroppsligar det empiriska och encyklopediska.
Varken matematiken eller lingvistiken, fysiken eller filosofin,astronomin eller teologin är honom främmande. Inteinformationsteknologin heller. Eller för den delen ornitologin (hörtskillnaden mellan torn- och hussvalan?). Eller botaniken. Vid etttillfälle räknar han till nio sorters orkidéer, vid ett senare tilltretton.
Dikt är varken vetenskap eller mängdlära, det vet ju minstarecensent, men vilka svindlande samband och jordiska analogier kan inteuppstå när diktaren även ger sig hän åt abstraktionerna, formlerna,teorierna? Räta ut frågetecknet!
Allt hör ihop? Nej. Gud är ingalunda frånvarande i dikten, men omallt hörde ihop -- se den läckande dialektikern -- vore Gud likatotalitär som de omänskliga strukturerna, systemen. Om det är något somskys i Sonnevis milda diktverk så är det de totala anspråken. Hankänner avigsidan och avgrunden, han har befunnit sig nära vänsternsiskalla hjärta.
Samtidigt kan jag, tillhörande "de nedersta" i den kulturellahierarkin, uppleva en falskhet och obehaglig självgodhet hos Sonnevi.Anspelningarna är bra så länge de gäller det gemensamma arvet:Odysseus, Dante, Hölderlin. Platon, Blake, Gödel. De är tillgängligaför alla. Men Lena och Göran, Karl och Sara? Alla de andra giganterna,med blott initialer nämnda?
Trots mitt inledande bejakande av redovisade bevekelsegrunder ochvardagsbestyr vill jag nog ändå inte bli så här intim med (läsarna måacceptera min mödosamma dechiffrering) Cronqvist och Tunström, Vennbergoch Lidman. Det är en folkhemsk intimitet som signalerar kulturelitism,exklusion och distansering. Krets-lopp.
Det hindrar dock inte "Oceanen" från att vara årets djupaste ochvidaste och mest outtömliga diktverk på vårt språk. Som poet ikorsningen mellan valhäntheten och megalomanin, levandet och döden, ärSonnevi unik.
GöranSonnevi