Finns det en mera europeisk svenskspråkig författare än Aris Fioretos? Född 1960 i Göteborg, uppväxt i Skåne. Grekisk far, österrikisk mor. Unga prövoår med Haldan i Aten och Wien. Paris en tid, Berlin en annan. Däremellan en lång USA-vistelse. Idag ett nytt verk, "Vidden av en fot".
Titeln emanerar ur ett fragment som tillskrivs försokratikern Herakleitos: "Solen har vidden av en fot." Gnistan tänd, utredningen påbörjad. Filologen möter anatomen i fältstudier och kammarspel. Det är ofta så med Fioretos: ett ord eller sex, en kroppsdel, ett ting (möbel, matta), leder vidare eller i cirklar tillbaka.
Kroppen är litteraturens mål: det skall kännas. Hellre gåshud och ryggradsrysningar än trygghet. Hellre bävan och svävan än förtydliganden och förklaringar. Kallt huvud, solvärmda fötter. "Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje hade jag aldrig lyckats betrakta språk som något självklart."
Om de insmugna dikterna varken är min ouzo eller apfelstrudel (poesins frukter skördar Fioretos som kritiker) så utgör lejonparten, ja resten, lika delar vederkvickelse och tillspetsning.
Privatmannens nedsänkningar i barn- och ungdomen är närmast provocerande diskreta (som pronomen för både 5- och 17-åringen används "han") men i kraft av just lakonismerna och utelämningarna notoriskt spänningsladdade.
Hög svans- och strömföring.
Och om en viss reservation trots allt må beledsaga aforistiken - efter Nietzsche och Cioran en hart när hopplös genre - så håller Fioretos i essäistiken, och de mera fiktivt fotade hybridformerna, vad som i sportvärlden väl hade kallats världsklass.
För att göra en slingrande, lång och komplex historia kortare, så vilar övertygelsen om storheten - författarens och läsarens - på fem pelare: skarpsinnet, självförtroendet, beläsenheten. Och, sannolikt viktigast, hängivenheten och modet. Inte ens inför Sex Pistols är Fioretos retroaktivt ljum.