Mycket är bekant i Åsa Ericsdotters nya prosadiktsamling. Formen. Motivet. Den skamlösa fixeringen vid sex.
Det drama som låts ana är av klassisk matematisk art. Vi har en kvinna och en man och ett av misstag befruktat ägg. En triangel vars röststarka bas är berättarens och vinklarna likaså. Trots ordet i sin makt framstår hon - berättaren, den unga kvinnan, älskarinnan - i akt och handling lika snöpt och stum som den formalistiskt lagde man hon i ett slags moraliskt och mjukpornografiskt nollsummespel på en gång förförs av och förför.
Något motvilligt men ändå.
"Vi viker in oss i varann det är så du har tänkt dej det utan några som helst diplomatiska förvecklingar. Uppehållstillstånd som kladdar i kanterna."
Förbindelse är bitvis fascinerande, bitvis frustrerande läsning. Ericsdotter tar rygg på språket i samma mån som känslan och ligger städse tätt intill. Satserna följer tankens uppbrutna logik och klipps inte sällan mitt i.
Även grafiskt går motivet igen. Textblocken är satta och kompakta som små skyddsrum för det avskurna paret att mötas i. I lönndom och förbund med läsaren som rådvill voyeur.
Nationalskalden Stiernhielm bröstade i en av sina strofer upp sig bakom krigsguden Mars och lät honom förkunna: Jag skall dundra!
På motsatt vis åkallar Ericsdotter Venus. Och exponerar manligt och kvinnligt på ett sätt som i dag måste anses radikalt.
Heterokärleken som litterärt och faktiskt slagfält. Och så diktandet som tidlöst för att inte säga otidsenligt sätt att genomkorsa det.
OLA KLIPPVIK