Åsa Nilsonne och Ulla Montan (foto): Zelda och meningen med att ha hund

"Hundar är inte hela vårt liv, men de gör vårt liv helt." Den som uttryckt sig så fordringsfullt vackert om människans bästa vän är Virginia Woolf.

Även psykiatern och professorn Åsa Nilsonne sällar sig till skaran av hundberoende författare. I "Zelda och meningen med att ha hund" framhåller hon bland annat den inspirerande känslan av att få skriva till rytmen av sin hunds andetag (förmodligen mindre högljudda än de som just nu hörs från labradoren vid mina egna fötter?)

Zelda, så får hon heta, den pälsförsedda variant av kinesisk nakenhund som Nilsonne till slut fastnar för. Att kenneln redan registrerat valpen under namnet Borderline, känns förstås fullkomligt hisnande. Just den diagnosen hör nämligen till den blivande mattens specialområden.

Ett omen? Nja, kanske inte, men likväl: ett märkligt sammanträffande.

Nilsonne går grundligt tillväga, och skiftar djärvt och personligt mellan perspektiven. Hon närstuderar samspelet mellan sig och Zelda, begrundar, rådfrågar hundpsykolog, låter Ulla Montan fota och kommentera, presenterar fakta, funderar kring knähundar och kvinnor, dyker djupt ner i päls, luktorgan och hormoner.

Och pejlar lika uppmärksamt av reaktioner i termer av mindfulness (uppmärksamhet), självläkning och acceptans - ibland funkar applicerandet utmärkt, ibland mindre bra. Läsarens intresse behåller hon, oavsett utfall.

Men hur var det nu, varför skaffar man sig egentligen hundsällskap?

Nilsonne ser den ena meningen efter den andra:

Hunden är bra för hälsan. Lär oss leva i nuet. Hjälper oss till omprövning. Ger glädje och stolthet. Gör oss ödmjuka. Tillför skönhet. Definierar: Jag är den jag är därför att jag kan ha den hund jag har. Listan är lång.

Att vi till slut också måste lära oss vad sorgen efter en älskad varelse innebär, har även det sin mening.